onsdag 15 mars 2017

Det är vår i Andens rike

Jag sitter på tåget på väg hem till Jönköping och jag är glad. Under de senaste dagarna har jag sett så många vårtecken. Det är inte bara det att det är mitten på mars, solen skiner och ljuset kommer tillbaka. Det är också vår i Andens rike. Jag ser vårtecken i kristenheten. Det är så mycket gott som sker i nya och gamla kyrkor och samfund.

Under den gångna helgen var jag på Liljeholmens folkhögskola i Rimforsa och var med på M4, som är en teamträning för församlingsplanterande team. Den här gången var det tolv team samlade och de kom från fyra olika sammanhang: EFK, EFS, SAM och Equmeniakyrkan. Det var uppmuntrande att se den missionsiver, hängivenhet och offervillighet som finns hos dessa pionjärer. När jag möter sådana människor förstår jag att det finns hopp för Sverige. Gud har inte glömt vårt land. Han verkar, människor kommer till tro och nya församlingar växer fram på många olika platser.

Läs mer om M4: M4 EuropeM4 Sverige.

Igår och idag har jag varit på utbildningsdagar för NFU-handledare i Stockholm. De arrangerades av det ekumeniska Nätverket för församlingsutveckling (NäFU). Det var ett femtiotal deltagare från flera olika sammanhang: Pingst, EFS, EFK, SAM, Equmeniakyrkan, Svenska kyrkan och Adventistsamfundet. Handledardagarna var lika inspirerande som att träffa församlingsplanterarna i M4. Det var så mycket hängivenhet, missionsiver, evangelisationsfokus, vittnesbörd om omvändelser, lyssnande till Gud, bön och profetiska tilltal. Gud
rör sig i både nya och gamla sammanhang.  Speciellt roligt var det att lyssna till Björn Gusmark och Tin Mörk (från Svenska kyrkan och EFS), när de berätta om Nya sätt att vara kyrka, som hämtar sin inspiration från Fresh Expressions i England, som jag skrivit om tidigare. Björns inspirerande bok kan beställas på Nya Musik i Jönköping. Det finns så många vårtecken!


måndag 13 mars 2017

Guds fostran genom prövningar

"Gud är inte i första hand intresserad av din bekvämlighet, utan av din helighet."

Vissa saker glömmer man aldrig. När jag var 18 år hörde jag en undervisning som har följt med mig hela livet. Nu är det 40 år sedan och jag kommer fortfarande ihåg det. Det var på en konferens i Filadelfiakyrkan i Örebro påsken 1977. Om jag inte minns fel så var det den amerikanske bibelläraren Paul Petrie som talade över ämnet andlig mognad med utgångspunkt i Israels folks ökenvandring. Förra veckan predikade jag själv om detta i Allianskyrkan i Nässjö och då blev jag påmind om hur undervisningen från 1977 har påverkat hela mitt liv.

Det handlar om hur Gud fostrar sitt folk genom prövningar. Gud ledde sitt folk hela tiden (2 Mos 13:21-22), Han förde dem genom havet (2 Mos 14) och de prisade hans stora makt i en härlig lovsång (2 Mos 15) och sen ledde Gud dem in i olika svårigheter (prövningar) för att testa deras tro och bekännelse och lära dem att lita på honom (1 Mos 15:22-26, 16:1-3, 17:1-7). Paulus tar upp den här berättelsen i 1 Kor 10:1-13 och skriver att den är nedtecknad för att vi ska lära oss något av den. Så här avslutas det avsnittet:

Allt det som hände dem är exempel, och det skrevs ner för att vägleda oss som har tidsåldrarnas slut inpå oss. Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller. Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den. (1 Kor 13:11-13)

Jag tror att det fungerar likadant för oss idag, som det gjorde för Israels folk i öknen. Gud fostrar oss genom prövningar. Han prövar vår bekännelse och vår lovsång. Ena dagen sjunger jag lovsång om att Gud regerar och har all makt. Några dagar senare hamnar jag i svårigheter och problem på något sätt och då prövar Gud om jag verkligen tror på det jag sjöng. Ena dagen får jag undervisning om att Andens frukt är tålamod och bestämmer mig för att bli mer tålmodig. Några dagar senare är det någon som irriterar mig och jag tappar tålamodet. Gud låter mig prövas för att visa mig på min brist och hjälpa mig att förändras. Gud kan alltså leda oss in i svårigheter och problem för att fostra oss och lära oss något. Men glöm inte löftena i 1 Kor 10:13. Gud är trofast. Han ska inte låta oss prövas över förmåga, även om det kanske kan kännas så ibland. Han har alltid en utväg i beredskap, så att vi kan komma igenom prövningen. Det fanns alltid en lösning på problemen för Israels folk och det finns det alltid även för oss.

onsdag 22 februari 2017

Sverige är efterkristet

Idag fortsätter jag med ytterligare en av mina lärdomar från boken Church Planting in the Secular West, som jag tidigare presenterat här.

På sidorna 186-193 skriver författaren Stefan Paas om de många utmaningarna som finns för kyrkan i "Post"-tiden. Vi använder ofta ord som börjar med post för att beskriva vår tid och bland alla dessa uttryck är begreppen post-Christendom och postmodernism de mest populära bland dem som jobbar med församlingsplantering och nya sätt att vara kyrka i västvärlden. Begreppet post-Christendom är svårt att översätta till svenska, men ett begrepp som jag använt tidigare är efterkristendomstiden. Liksom Stefan Paas tror jag att det är mycket viktigt för oss att förstå vilka utmaningar det innebär att vara kristen och kyrka i en kultur som är både postmodern och post-Christendom. Det intressanta är att Stefan Paas lyfter fram ett tredje "post", som han menar att missionsstrateger och församlingsplanterare ofta missar helt och hållet, och det är att stora delar av Europa också är post-Christian. Detta gäller inte minst Sverige.

tisdag 21 februari 2017

Församlingsplantering och ekumenik

Igår presenterade jag boken Church Planting in the Secular West. Idag skriver jag om en av mina lärdomar från boken.

Stefan Paas menar att i en sekulariserad kultur, där kunskapen om kristen tro är mycket låg eller i det närmaste obefintlig är det extra viktigt att tänka på att inte dra upp konflikter mellan kristna kyrkor offentligt. Våra interna diskussioner är i det närmaste obegripliga för utomstående och splittring mellan kristna kyrkor minskar intresset för evangeliet och den kristna tron.

Det här är en skarp kontrast mot hur vi har missionerat i Europa under tidigare århundraden. från 1500-talet till början av 1900-talet har all frikyrklig och inomkyrklig missionsverksamhet utgått från den kristna kulturen och kristendomens starka ställning i samhället. Den givna motståndaren har varit namnkristendom, traditionskristendom eller det man ansett vara en död kristendom. Därför har man alltid utgått ifrån att man måste beskriva sig själv utifrån vad som skiljer en från andra kyrkor och samfund. Därför har det varit viktigt att offentligt deklarera vad som var fel med andra kyrkor och varför den egna kyrkan var den bästa. Så har det varit i de flesta rörelser från reformationens olika grenar på 1500-talet till pingströrelsens framväxt på 1900-talet. Det fungerade i en kristen kultur, men Stefan Paas menar att vi inte kan fortsätta på det sättet i en sekulariserad kultur. Vi måste inse att vår motståndare nu inte längre är "död kristendom" utan vår tids nya läror, som t.ex. materialism, nyliberalism och sekularism.

"In a highly secularized context it is extremely damaging for the mission of the church if Christian leaders fight each other in public over issues that no non-Christian understands." (sid 109)

Hur kan man då tillämpa detta när man planterar en ny församling. Stefan Paas ger några konkreta förslag:

måndag 20 februari 2017

Bokpresentation: Church Planting in the Secular West

Ibland läser man en bok som verkligen skakar om. Idag ska jag presentera en sådan. Det är Church Planting in the Secular West - Learning from the European Experience av den holländske teologen och församlingsplanteraren Stefan Paas. Det här är en bok som gav mig mycket att tänka på och jag vill verkligen rekommendera den till alla som jobbar med mission och församlingsplantering i det sekulariserade Västeuropa. Boken är utgiven i USA och riktar sig främst till amerikaner som är intresserade av mission i Europa. Den är utgiven av Eerdmans förlag och ingår i The Gospel and our Culture Series, vars syfte presenteras så här: A series to foster the missional encounter of the gospel with North American culture.

Den här boken handlar dock helt och hållet om Europa, och fokuserar särskilt på Tyskland, Holland och Storbritannien, eftersom det är dessa länder författaren har mest koll på. Väldigt mycket i den är också relevant för Sverige, även om vårt land förmodligen är ännu mer sekulariserat än de andra tre. Det är ändå mycket jag känner igen och jag blir påmind om hur speciellt det är att vara kristen i en sekulariserad kultur.

Det intressanta med boken är den är kritisk till en del tänkesätt och praktiker som är vanliga inom församlingsplantering. Den vrider och vänder på varje sten och kommer ofta med oväntade och överraskande perspektiv. Jag blir omväxlande utmanad, provocerad och inspirerad.

måndag 13 februari 2017

Bokpresentation: Är Bibeln intolerant? ...

Kan man lita på Bibeln? Det är en fråga som måste besvaras i varje ny generation. Därför är jag glad att Credoakademin har gett ut en bok om Bibeln för 2000-talets postmoderna läsare. Boken är skriven av Amy Orr-Ewing, som är direktor för Oxford Center for Christian Apologetics, och har den långa titeln Är Bibeln intolerant? Förtryckande? Sexistisk? Homofobisk? Förlegad? Irrelevant? 

I den här boken svarar Amy Orr-Ewing på de tio vanligaste frågorna om Bibeln. På engelska heter boken Why Trust the Bible? Det är en mer korrekt beskrivning av vad boken handlar om, eftersom de tio frågorna som besvaras i boken inte är samma frågor som i den svenska titeln. Kapitelrubrikerna återger de tio frågorna och är en bra beskrivning bokens innehåll. 
  1. Är det inte bara en tolkningsfråga?
  2. Kan man veta någonting om historien?
  3. Är Bibelns handskrifter tillförlitliga?
  4. Är innehållet i handskrifterna tillförlitligt?
  5. Hur är det med kanon?
  6. Hur förhåller det sig till andra heliga böcker?
  7. Är Bibeln sexistisk?
  8. Men alla krig då?
  9. Är inte Bibelns syn på sex förlegad?
  10. Hur kan jag veta? 
Jag skulle säga att det bara är i den avslutande delen som frågorna i titeln berörs, men jag tycker inte att alla behandlas systematiskt och därför känns den svenska titeln missvisande. Som köpare blev jag allt lite besviken där, men det förtar inte glädjen över att läsa denna utmärkta bok.

Jag uppskattar att den börjar med en diskussion om ett par frågor som är särskilt aktuella i en postmodern kontext, nämligen om språkets natur och om man överhuvudtaget kan veta något om historien. Sen är det några kapitel med mer klassisk argumentation om handskrifter, innehåll och kanon. De sista kapitlen tar upp några etiska frågor som är speciellt brännande i vår tid; jämlikhet mellan könen, krig och sexualetik. Diskussionen är överlag upplysande och välgrundad, även om jag inte håller med om allt.



Författaren Amy Orr-Ewing

På sidan 107 i boken berättas om en händelse i Sverige som inträffade ungefär samtidigt som boken skrevs på engelska (2005). Tyvärr blir det inte riktigt korrekt. Författaren citerar Joseph Ratzinger, som valdes till påve i den katolska kyrkan 2005. Han hade sagt i en intervju att en svensk protestantisk präst, som predikade om homosexualitet hade blivit satt i en månads fängelse. Det syftar säkerligen på pingstpastor Åke Green, som dömdes till en månads fängelse i tingsrätten, men friades av både hovrätten och högsta domstolen. Han blev alltså aldrig satt i fängelse och det hade varit bra om det svenska förlaget hade lagt in en korrigerande not här. Rätt ska vara rätt! 

Jag noterar också att Amy Orr-Ewing håller på att doktorera om Dorothy Sayers författarskap. Det tycker jag är intressant. Dorothy Sayers var både apologet och en framstående deckarförfattare och jag gillar hennes böcker om Lord Peter Wimsey.

fredag 27 januari 2017

Det här med Adam och Eva

Det har pågått en intensiv debatt om Adam och Eva under några veckor. Det började med en ledare av Stefan Swärd i Världen idag, fortsatte med många inlägg och kommentarer på hans blogg, och flera artiklar i tidningen Dagen och på andra platser. Den här diskussionen har flera olika dimensioner och det är några olika frågor som kommit upp. Jag har inte kommenterat det här tidigare, men känner att det nu är dags att skriva något.

Den första frågan som diskuteras är ifall Adam och Eva verkligen har funnits som historiska personer, eller kanske snarare om Bibeln verkligen säger att Adam och Eva var historiska personer. De andra frågorna som diskuteras är ifall detta är en viktig fråga för den kristna tron och hur stor frihet för olika uppfattningar man kan tillåta på evangelikala teologiska utbildningar (och underförstått i evangelikala samfund). Här kommer några reflektioner från mig i dessa ämnen.

Olika synsätt
Debatten visar att det finns åtminstone fyra olika synsätt på detta bland bibeltroende kristna i Sverige.

(Med bibeltroende menar jag kristna som tror att Bibeln är Guds ord och instämmer i Lausannedeklarationens formulering: "Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv.")

Något förenklat kan man beskriva det så här:

  1. Ungjordskreationism. Man tror att Gud skapade jorden och allt som finns på den genom direkta skapelsehandlingar på kort tid för inte så länge sedan och att Adam och Eva är historiska personer. 
  2. Gammaljordskreationism. Man tror att jorden skapades för mycket länge sedan och är mycket gammal, men att Gud grep in och skapade växter, djur och människor genom direkta skapelsehandlingar på kort tid för inte så länge sedan. Adam och Eva är historiska personer. 
  3. Teistisk evolution med historisk Adam och Eva. Man tror att Gud har skapat jorden för mycket länge sedan och att Gud har styrt evolutionen och skapat allt som finns genom den. Vi ett givet tillfälle grep Gud in och skapade de första människorna Adam och Eva och hela människosläktet kommer från dem. 
  4. Teistisk evolution utan historisk Adam och Eva. Man tror att Gud har skapat jorden för mycket länge sedan och att Gud har styrt evolutionen och skapat allt som finns och även människan genom den. Adam och Eva är inte historiska personer utan symboler eller arketyper för de första människorna och det som hände dem.  

Jag anser att det är viktigt att respektera att dessa olika uppfattningar finns och är möjliga alternativ. Även om jag har en egen övertygelse om vad som är sant vill jag visa respekt för den som tänker annorlunda. Jag tänker också att vi i teologisk utbildning behöver möta olika synsätt och att det bör finnas utrymme för olika synsätt i denna fråga både bland lärare, studenter och pastorer. Debatten har varit intressant, men den har också varit onödigt polemisk och skapat i mitt tycke onödiga motsättningar.

Min syn