lördag 21 januari 2017

Conrad Grebel och anabaptismens första dop i Zürich 1525

Den 21 januari 1525 föddes den anabaptistiska rörelsen i Zürich. Idag är det 492 år sedan. Det tycker jag att man ska minnas och därför  publicerar jag den här texten om bakgrunden till händelserna i januari 1525. Detta borde all känna till!


Under 1525 framträdde den anabaptistiska rörelsen som en självständig gren av protestantiska reformationen. Ett viktigt datum var den 21 januari 1525 då det första troendedopet ägde rum i Zürich och en församling av troende och döpta lärjungar formades.

En av dem som var med vid det tillfället var Conrad Grebel. Han var då ungefär 27 år gammal och hade inte långt kvar av sitt liv på jorden. Han var en av pionjärerna.

Conrad Grebel föddes i Zürich 1498 och var son till en av stadens ledande män. Han fick en bra utbildning och studerade vid universiteten i Basel, Wien och Paris. På grund av ekonomiska och personliga problem avbröt Conrad sina studier 1520 och flyttade hem till Zürich.

I Zürich var Ulrich Zwingli den ledande prästen och han hade börjat sitt evangeliska program för att reformera kyrkan i staden. Conrad Grebel anslöt sig till kretsen runt Zwingli, som bestod av lokala pastorer och unga akademiker. De studerade Bibeln på grundspråken och annan klassisk litteratur. Zwinglis inflytande och Grebels egen bibelläsning ledde fram till en personlig omvändelse och kursändring under våren 1522. Conrad Grebel blev en hängiven lärjunge till Jesus. I februari samma år hade han gift sig.

Zwingli genomförde förändringarna i kyrkan gradvis och långsamt i samarbete med stadens styrelse. En del av hans lärjungar tyckte att det gick för långsamt. I oktober 1523 blev konflikten tydlig. Då började Conrad Grebel tillsammans med en del andra samlas för att studera Bibeln, be och samtala om hur man skulle gå vidare. Man läste även böcker och häften som skrivits av andra radikala reformatorer. I den lilla gruppen formades övertygelser som sedan blev bärande i den anabaptistiska rörelsen. Genom flera bevarade brev vet vi en del om vad Conrad Grebel och hans vänner tänkte. Ett brev skrevs till Thomas Müntzer i september 1524. Grebel hade läst något av det Müntzer hade skrivit och nu sökte han kontakt med honom. Brevet nådde aldrig fram, utan kom tillbaka och därför finns det bevarat. Brevet är ganska kort och alla ståndpunkter är inte så väl utvecklade men man ser vad det är som är på gång i den lilla gruppen i Zürich.

lördag 7 januari 2017

Pietismen och anabaptismen

I mitt förra inlägg presenterade jag boken Reclaiming Pietism och skrev bland annat att det finns likheter mellan pietismen och anabaptismen. Idag vill jag tipsa om sex artiklar som försöker att reda ut det komplicerade förhållandet mellan dessa båda kristna rörelser.

Artiklarna är skrivna av Chris Gehrz (bilden), som är professor i historia vid Bethel University, St Paul, Minnesota. Han har också en webbsida som heter The Pietist Schoolman och det är där jag hittat artiklarna.

(Bethel University beskriver sig som evangelikal, baptistisk och pietistisk och har sina rötter hos svenska baptister som emigrerade till Amerika på 1800-talet. Det står nära baptistsamfundet Converge Worldwide, som samarbetar med EFK i Sverige.)

Som jag skrev i förra inlägget har många en mycket negativ bild av pietismen, så negativ att ordet pietist i den engelskspråkiga världen till och med används som ett nedvärderande skällsord. Gehrz börjar med att visa att denna bild även florerar bland anabaptister och att ett par anabaptistiska historiker  i mitten av 1900-talet bidrog till att skapa den negativa bilden. Här följer en kortfattad presentation av sex mycket läsvärda artiklar. Du hittar artiklarna via länkarna nedan.

1. The Anabaptist Vision. Den första artikeln handlar om Harold Benders berömda föreläsning om anabaptismen från 1943. I den tecknade han även pietismen som en motsats till anabaptismen. (Jag har själv skrivit om denna föreläsning här: The Anabaptist Vision.)

2. The Friedmann Thesis. Den andra artikeln handlar om Benders medarbetare Robert Friedmann, som utvecklade tesen om att anabaptismen och pietismen var varandras motsatser och beskrev pietismen mycket negativt. Så här skrev Friedmann bland annat: "Pietism in the larger sense is a quiet conventicle-Christianity which is primarily concerned with the inner experience of salvation and only secondarily with the expression of love toward the brotherhood, and not at all in a radical world transformation." 

torsdag 5 januari 2017

Bokpresentation: Reclaiming Pietism

Det finns många intressanta väckelserörelser i kyrkans historia. En av dem är pietismen, som uppstod i Tyskland i slutet av 1600-talet och växte sig stark i bland annat Sverige under 1700-talet. Faktum är att i stort sett hela den svenska frikyrkorörelsen har sina rötter i pietismen och därför är den särskilt intressant för oss som lever och verkar i Sverige. Idag tänker jag presentera en bok som berättar om pietismen och försöker att återupprätta dess rykte. Den heter Reclaiming Pietism - Retrieving an Evangelical Tradition och är skriven av de två amerikanska teologerna Roger E. Olson och Christian T. Collins Winn.

I Sverige har pietismen inte något dåligt rykte och de flesta som använder begreppet vet vad det syftar på. I den engelsktalande världen är det annorlunda. Där har ordet pietist blivit ett nedvärderande skällsord, som används för att beskriva personer som till exempel världsfrånvända, självupptagna, individualistiska, känslosamma, lagiska, självrättfärdiga och allmänt ointresserade av mission och socialt engagemang. Ett typiskt exempel på detta är Michael Frost. I den annars utmärkta boken The Road to Missional skapar han en kontrast mellan missionella och pietistiska kristna. Så här skrev jag i min recension av boken:

Till sist vill jag också ge en kritisk kommentar. I det fjärde kapitlet skapar Frost en kontrast mellan missionella lärjungar och kristna som är självupptagna, självrättfärdiga och lagiska. Han gör en skarp karikatyr av de senare och den är säkert sann i vissa sammanhang. Det olyckliga är att han kallar dessa lagiska och självrättfärdiga lärjungar för pietister. Pietismen var en genuin väckelserörelse i Europa på 1600- och 1700-talen. Hela den svenska folkväckelsen har sina rötter i pietismen. Visst kunde pietismen vara både lagisk och självrättfärdig ibland, men det har hänt i de flesta väckelserörelser och att använda ordet pietist som ett negativt skällsord känns både onödigt och orättvist. Jag vill bevara ordet pietist som något positivt och vackert. Michael Frost slår ett slag för att ordet missional ska få behålla sin ursprungliga betydelse. Jag vill slå ett slag för att ordet pietist också ska få behålla sin ursprungliga positiva betydelse.

måndag 2 januari 2017

Bokpresentation: Christ in our midst

Nu har det alltså börjat; 2017. Det år då vi ska minnas att det är 500 år sedan reformationen började i Europa. Den 31 oktober 1517 spikade Martin Luther upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg och det är den händelse som anses ha startat de händelser som ritade om kyrkokartan i Europa. Med tiden fick reformationen flera olika grenar, och jag är som de flesta vet mest intresserad av den frikyrkliga grenen, som brukar kallas anabaptismen. Jag kommer alltså att använda reformationsåret 2017 till att skriva och tala om anabaptismen och jag börjar direkt med att presentera en bok jag just har läst. Den handlar om en av den anabaptistiska rörelsens viktigaste profiler och teologer under 1500-talet, nämligen Pilgram Marpeck. Lägg det namnet på minnet!

Boken heter Christ In Our Midst - Incarnation, Church and Discipleship in the Theology of Pilgram Marpeck och är skriven av mennoniten Neal Blough, som är professor i kyrkohistoria vid Faculté Libre de Théologie Évangélique utanför Paris.

Pilgram Marpeck är utan tvekan en av den tidiga anabaptismens mest intressant och kreativa teologiska tänkare. I den här boken får man en noggrann genomgång av hur hans teologi utvecklades och formades i dialog med bland annat Martin Luther. Marpeck var inte främmande från att ta intryck av andra och han har lånat en del från Luther. För den som gillar kyrkohistoria och teologi är det mycket intressant läsning. Marpecks teologi kretsar kring inkarnationen, kristologin och treenigheten och vad dessa får för konsekvenser för församlingslivet och lärjungaskapet. Bokens sista kapitel handlar om Marpecks relevans för kyrkan och teologin i vår tid.

torsdag 29 december 2016

Bokpresentation: The Emotionally Healthy Church

Idag vill jag presentera en av de bästa böcker jag läst under 2016. Det är The Emotionally Healthy Church - A Strategy for Discipleship that Actually Changes Lives av Peter Scazzero.

Det talas mycket om lärjungaskap i våra dagar, men alltför ofta verkar lärjungaskap definieras ganska ytligt. Den här boken utmanar till att gå på djupet och visar att man inte kan ignorera den känslomässiga hälsan om man vill bli lik Jesus och bygga sunda församlingar. Känslomässig hälsa och lärjungaskap hänger ihop. Det visar Peter Scazzero på ett övertygande sätt. Bokens grundtes formuleras i inledningen:

"The overall health of any church or ministry depends primarily on the emotional and spiritual health of its leadership."

Författaren bygger på sin egen erfarenhet som församlingsgrundare och pastor i den mångkulturella och multietniska församlingen New Life Fellowship Church i New York. Efter åtta år som pastor fick han ompröva mycket i sitt liv och de lärdomar som han presenterar i den här boken är resultatet av den dramatiska förändringen. 2010 kom den uppdaterade och utökade utgåvan som jag nu har läst.

Peter Scazzero är några år äldre än mig och hans resa har många likheter med min. Vi planterade båda församlingar på 80-talet och båda gjorde liknande omprövningar av synen på det kristna livet vid ungefär samma tidpunkt. Mina lärdomar presenterade jag först i tre predikningar 1990 och de är nu tillgängliga i tre blogginlägg.

Bibeln och våra känslor
Att hantera sin vrede
Ett annat sätt att se på förlåtelse

För Peter Scazzero blev det istället en bok där han först lägger den bibliska grunden och sen presenterar sju principer för känslomässig hälsa.

söndag 18 december 2016

Född av jungfrun Maria

Jag är med i en församling som heter Råslätts församlingsgemenskap och finns i höghusförorten Råslätt utanför Jönköping. Idag predikade jag på vår gudstjänst i Råslättskyrkan. I år har vi följt kyrkoårets texter och idag hade jag temat Maria - Herrens mor. Texten jag predikade över var Luk 1:39-45, som handlar om när Maria besökte sin släkting Elisabeth, som också väntade barn. Elisabeth blev uppfylld av den helige Ande och talade profetiskt till Maria och kallade henne "min herres mor" (Luk 1:43).

Det är något speciellt med barnet Maria bär. Han är Herren. Han har inte blivit till på samma sätt som andra människor blivit till. Han har blivit till genom att Anden kom över Maria. Det är ett mirakel. Han föddes av jungfrun Maria.

Både Lukas och Matteus berättar om hur Jesus föddes. Båda betonar att Maria blev gravid utan att någon man var inblandad. Matteus skriver två gånger att hon blev med barn "genom helig Ande" (Matt 1:18, 20). Lukas berättar att när Maria frågade ängeln Gabriel hur hon ska kunna föda en son när hon inte har varit med någon man, så svarade han att det ska ske genom att den helige Anden kommer över henne (Luk 1:34-35). Det är detta som brukar kallas för jungfrufödelsen.

I vår tid är det många som tycker att det är svårt att tro att det verkligen gick till på det viset. Det verkar ju omöjligt och eftersom det är helt mot naturens lagar, är det väldigt svårt att tro på det för den som inte räknar med att Gud gör mirakel. En del förklarar det därför som att jungfrufödelsen är en poetisk omskrivning för att säga att Jesus är viktig, men att den inte är en verklig historisk händelse.

Hur är det med detta? Är det viktigt att tro på jungfrufödelsen?

tisdag 13 december 2016

De tio budorden (eller kanske snarare: De tio orden)

Vilket är det andra budet? Svaret på den frågan är inte helt givet. Det finns faktiskt tre olika svar, vilket du kan se i listorna nedan.

De tio budorden gavs till Israels folk och de finns nedtecknade två gånger i Bibeln. Först i 2 Mos 20:1-17 när Moses tog emot dem på berget Sinai och sen i 5 Mos 5:6-22 när folket fyrtio år senare skulle gå in i Kanaans land. I texterna är inte buden numrerade och därför är det lite svårt att veta hur de ska delas in. Vi vet dock att det ska vara tio. Det står nämligen nämnt vid tre tillfällen, 2 Mos 34:28, 5 Mos 4:13 och 5 Mos 10:4. Jag citerar ett av dem:

"Han (Gud) förkunnade sitt förbund för er och befallde er att hålla det: de tio budorden, som han skrev på två stentavlor" (5 Mos 10:4).

Hur ska man då få det till tio? Det finns faktiskt tre huvudalternativ. I Sverige följer vi i regel den lutherska och katolska indelningen av buden. Den ser ut så här: (Av utrymmesskäl citerar jag inte alla bud i deras helhet.)

  1. Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig...
  2. Du ska inte missbruka Herrens, din Guds, namn...
  3. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig...
  4. Visa aktning för din far och din mor...
  5. Du ska inte dräpa.
  6. Du ska inte begå äktenskapsbrott.
  7. Du ska inte stjäla.
  8. Du ska inte vittna falskt mot din nästa.
  9. Du ska inte ha begär till din nästas hus.
  10. Du ska inte ha begär till din nästas hustru... eller något annat som tillhör din nästa.
Svagheten med den indelningen är att det sista budet mot begär delas upp i två bud. Det är faktiskt ganska ologiskt, särskilt om man jämför 2 Mos 20:17 med 5 Mos 5:21. Eftersom ordningsföljden i verserna är olika kan man dra slutsatsen att det bara är ett bud mot begär, inte två. 

Den här svagheten slipper man om man istället följer den indelning som används av ortodoxa och reformerta kyrkor. Den är vanlig i många olika protestantiska samfund runtom i världen och används till exempel av Bill Hybels i boken Hjärtats lagar - de tio budorden för moderna människor. Den ortodoxa och reformerta indelningen ser ut så här: