fredag 22 september 2017

Multiplicera mera

I mitt jobb pratar vi mycket om multiplikation. Jag är visserligen inte mattelärare, men jag jobbar med församlingsplantering och församlingsutveckling och i det sammanhanget är multiplikation verkligen ett nyckelord.

Multiplikation är ju ett räknesätt och det står för snabb tillväxt. 2x2x2x2 är dubbelt så mycket som 2+2+2+2. I början är inte skillnaden så stor, men snart ökar skillnaden dramatiskt. Tänk dig att man är två personer från början och att varje person vinner en ny person varje år. Efter fyra år är man sexton personer, efter 15 år är man 32 000 och efter 25 år är man 33 miljoner. Multiplikation går långsamt i början, men efter ett tag tar det fart (se bilden till höger). Det är därför vi talar om vikten av multiplikation.

Multiplikation finns i skapelsen. Tänk på hur snabbt maskrosor kan sprida sig över ett fält.


Multiplikation handlar alltså om att föröka sig (jämför med engelskans multiply). Om du skulle jämföra din församling med ett djur vilket skulle det vara då? Tänk efter ett ögonblick.

fredag 25 augusti 2017

Är det legitimt med kulturellt nischade församlingar? Del 3

Med anledning av min debattartikel i Dagen kommer nu den tredje och sista delen i min serie om kulturellt nischade församlingar. Den första lägger den teologiska grunden och den andra beskriver olika åsikter i debatten och ger förslag på en lösning. I den tredje kommer nu några praktiska slutsatser. 

Praktiska slutsatser

Biskop Graham Cray, som är en av förgrundsgestalterna inom Fresh Expressions of Church, skriver i artikeln Youth Congregations: right or wrong (artikeln är tyvärr inte längre tillgänglig på nätet) att den här frågan avgörs i spänningsfältet mellan mission, enhet och mångfald. Om vi bara betonar mission finns risken att kyrkan blir väldigt fragmenterad och att ingen har en meningsfull relation till kristna från andra generationer eller kulturer. Om vi bara betonar enhet kan det leda till en situation där vi bara når dem som liknar oss själva och att vi inte alls funderar på vad som behöver förändras för att de som inte är som oss (t.ex. ungdomar) ska kunna integreras i församlingen. Han berättar att han mött församlingar som säger att de vill att unga människor ska vara med i församlingen, men är helt ovilliga att förändra något för att de ska kunna trivas i den. Det är en grundläggande princip i Kristi kropp att nya medlemmar alltid innebär förändring. Om gamla församlingar inte är villiga att förändras är det bättre att starta nya församlingar som når nya människor. Graham Cray skriver: ”När det gäller tonåringarnas eviga frälsning är jag pragmatisk. Jag vill hellre att unga människor träffas och firar gudstjänst för sig själva än att de går förlorade för kyrkan och möjligen för Kristus.”


torsdag 24 augusti 2017

Är det legitimt med kulturellt nischade församlingar? Del 2

Här kommer den andra delen i serien om kulturellt nischade församlingar. Den första la den teologiska och bibliska grunden och den finner du här: Är det legitimt med nischade församlingar? Del 1. Serien är en fördjupning av min debattartikel i Dagen

Tre olika förhållningssätt

Frågan om kulturellt nischade församlingar är mycket omstridd. Bland missionsteologer och församlingsplanterare har den debatterats sen Donald McGavran lanserade HUP (homogeneous unit principle) på 1970-talet. Denna princip hävdar att det är lättare för människor att komma till tro om de inte behöver passera kulturella eller språkliga barriärer och att det därför är bättre att plantera församlingar som är mer homogena i olika kulturella miljöer. I debatten har man kunnat se huvudsakligen tre olika förhållningssätt till detta.

1. Nischade församlingar är ett missionellt mål
Den första gruppen anser att homogena församlingar är i grunden bra och siktar på att plantera församlingar i olika kulturella miljöer. Nischade församlingar är med denna syn inget större problem, utan ett missionellt mål. Några argument för detta är att:
  •  Evangeliet ska inkarneras i varje kultur.
  •  Människor känner en större trygghet i sin egen kultur.
  •  Församlingarna växer snabbare när man inte behöver överskrida kulturgränser för att komma till tro och inneslutas i församlingsgemenskapen.

2. Nischade församlingar är ett missionellt första steg
Den andra gruppen anser att nischade församlingar kan vara ett missionellt första steg. Det är en missionsprincip att ha en tydlig fokusgrupp för den nya församlingen. Man börjar missionsarbetet med att vara kulturellt specifik, men räknar med att församlingen ska bli mer blandad med tiden. Församlingen kan alltså vara nischad under en begränsad tid, men slutmålet är att varje församling ska vara mångkulturell och blandad.

3. Nischade församlingar är en missionell omöjlighet
Den tredje gruppen anser att nischade församlingar är en omöjlighet. Företrädare för denna syn menar att nischade församlingar är obibliskt och att alla församlingar därför ska vara mångkulturella och blandade. Olika kulturellt nischade grupper kan finnas i en församling, men församlingen som helhet måste vara blandad.

En syntes: både fokuserad och uppkopplad

Inom Fresh Expressions of Church (i Sverige: Nya sätt att vara kyrka) har det utvecklats en modell, som kan sägas vara en syntes av de tre synsätten. Man försöker ta vara på det som är bra i de olika modellerna. Michael Moynagh kallar denna syntes för att vara fokuserad och uppkopplad (focused-and-connected). Han menar att en församling kan vara både fokuserad på en speciell målgrupp och samtidigt uppkopplad till den större kyrkan. Moynagh har presenterat denna syn i sin bok Church for Every Context och han menar att den skiljer sig från de andra tre synsätten.

onsdag 23 augusti 2017

Är det legitimt med kulturellt nischade församlingar? Del 1

Igår hade jag en debattartikel i tidningen Dagen. Den handlade om den mycket kontroversiella frågan om kulturellt nischade församlingar. Är det legitimt att plantera nya församlingar som är inriktade på att nå människor i specifika folkgrupper eller subkulturer? Dagens webbredaktör satte den mycket provocerande rubriken: Bättre plantera nya församlingar om de gamla inte vill förändras, och det hjälpte nog till att göra den till den mest lästa artikeln på dagen.se under gårdagen. Många verkar ha tolkat rubriken som att jag förespråkar att man startar en ny församling om man är missnöjd med den gamla (vilket är helt felaktigt) och jag fick ägna en stor del av dagen åt att förklara att artikeln handlar om mission och inte om splittring. Artikeln är en nedkortad version av en längre text jag skrev i våras och därför kommer jag nu att publicera hela texten i tre delar här på Barnabasbloggen. Om du vill ha den som PDF kan du mejla till jonas.melin(at)alliansmissionen.se. 

Alla behöver få höra evangeliet på sitt eget språk, i sitt kulturella sammanhang, på ett begripligt sätt. Det kallas för kontextualisering. Hur ser vi på att plantera församlingar som är kulturellt specifika för att nå en speciell målgrupp? Finns det en biblisk grund för detta? Bör inte varje församling vara en blandning av olika sorters människor? I denna text bearbetar jag dessa frågor.

Teologiska aspekter

Inkarnation
Det främsta teologiska motivet för att plantera evangeliet in i specifika kulturer är inkarnationen. ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss” skriver Johannes (Joh 1:14). Ordagrant står det: ”Ordet blev kött”. När Gud blev människa blev han det i en specifik kultur. Han delade livsvillkoren och talade samma språk som dem han ville nå. Det kallas inkarnation, att ordet blir kött. Inkarnationen är ett mönster för mission och församlingsarbete. Ordet måste bli kött i varje kultur. Därför är det viktigt att missionärer lever nära dem de sak nå och förstår deras livsvillkor, föreställningar och språk. Därför är det viktigt att församlingar planteras i nya kulturella miljöer och sammanhang. Detta tillvägagångssätt kallas på engelska incarnational, vilket kan översättas med att vara inkarnationell eller inkarnerande.

tisdag 8 augusti 2017

Eskatologi, del 6: Den dubbla utgången

När jag var bibellärare på Mariannelunds folkhögskola hände det ibland att jag undervisade om eskatologi, alltså Bibelns lära om det som ska hända i samband med avslutningen av vår tidsålder. Den här serien bygger på mina stenciler, som jag delade ut till kursdeltagarna. Nu har jag kommit fram till den sista delen, som handlar om slutmålet, evigheten. Hur blir det då? Läs bibeltexterna och mina kommentarer och fundera vidare själv. 

I mitt inlägg om den yttersta domen och såg vi att det finns två möjliga slutstationer för människan: evigt liv eller evigt straff (Matt 25:46). Även den välkända bibelversen som brukar kallas "lilla Bibeln" visar att det finns två möjliga slutstationer. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv" (Joh 3:16). Detta brukar kallas för den dubbla utgången. Men vad menas egentligen med evigt liv? Vad menas med evigt straff eller att gå under? Det ska jag försöka svara på idag.

Evigt liv på en ny jord
I del 4 skrev jag att det kristna hoppet inte är att komma till himlen, utan att kroppen ska uppstå. Det är också viktigt att förstå att slutmålet inte är himlen utan den nya jorden. Det kristna hoppet är att Gud ska skapa en ny jord. 

"Men efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor." (2 Pet 3:13)

"Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer." (Upp 21:1)

Det slutliga tillståndet för dem som blir frälsta är att leva på den nya jorden, i den nya skapelsen . Detta är en högst jordisk och fysisk tillvaro, men med helt andra livsvillkor än på den nuvarande jorden. Bibelns beskrivningar av den kommande världen är delvis konkret och delvis symbolisk. Uppenbarelseboken ger en vacker bild av hur det kommer att bli (se Upp 21:1-22:5), men det är svårt att förstå vad det innebär. Men vi kan vara säkra på att det kommer att bli mycket bättre än vad vi någonsin kan tänka oss och det kommer aldrig att ta slut. Det enda som är riktigt tydlig är vad som inte kommer att finnas på den nya jorden. 

torsdag 3 augusti 2017

Eskatologi, del 5: Den yttersta domen

I den femte delen i serien om de yttersta tingen har vi kommit fram till läran om den yttersta domen. Enligt Hebreerbrevets författare hör läran om "evig dom" till trons grunder (Heb 6:1-2). Domen nämns också i den apostoliska trosbekännelsen, när det står att Jesus ska komma tillbaka "för att döma levande och döda". Domen är en central del av kristen tro och det är viktigt att veta något om vad Bibeln säger om den yttersta domen. Ändå är det ett ämne som vi ofta undviker och inte gärna pratar eller predikar om. Idag tar jag upp tre saker som är viktiga att förstå när det gäller den yttersta domen. Det handlar om att alla ska stå inför Guds domstol och att det är två olika frågor som ska avgöras på domens dag.

1. Alla ska stå inför Guds domstol
Det står helt klart att alla människor ska stå inför Guds domstol och göra räkenskap för sina liv. Detta slås fast på många olika ställen i Bibeln. Här följer några exempel:

"Hur kan du då döma din broder? Eller hur kan du förakta din broder? Alla skall vi en gång stå inför Guds domstol. Ty det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud. Alltså skall var och en av oss avlägga räkenskap inför Gud." (Rom 14:10-12)

"Ty alla skall vi stå inför Kristi domstol, sådana vi är, och där skall var och en få igen för vad han har gjort under sitt jordiska liv, gott som ont." (2 Kor 5:10)

"Och liksom det är människans lott att en gång dö och sedan dömas" (Heb 9:27)

"Men jag säger er att varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag. Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas.” (Matt 12:36-37)

Det här är mycket viktigt att förstå och det ger ett allvar åt livet. Vi bör leva i respekt för Gud, eftersom vi vet att vi en dag ska avlägga räkenskap för våra liv. Bibeln kallar det för att leva i gudsfruktan. Det är två olika saker som ska prövas i den yttersta domen. Först och främst ska det avgöras om man får evigt liv, eller inte. För det andra ska det avgöras om man får lön, eller inte. Det ska vi nu se närmare på. 

söndag 23 juli 2017

Eskatologi, del 4: Uppståndelsen och mellantillståndet (Vad händer när man dör?)

Den här serien om de yttersta tingen (eskatologi) bygger på mina stenciler från tiden som lärare på Mariannelunds folkhögskola. 

Uppståndelsen
Den apostoliska trosbekännelsen (bilden) avslutas med att vi tror på de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Det kristna hoppet är kroppslig uppståndelse och en evig kroppslig tillvaro i en ny värld. Att de döda ska uppstå framgår tydligt av många bibelsammanhang. Här är några:

"Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen" (Joh 5:28-29).

"Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först" (1 Thess 4:16).

"Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom" (1 Kor 15:20-23).

I den första texten säger Jesus att det kommer en uppståndelse för både onda och goda. Alla människor ska alltså uppstå en dag. I de två andra texterna förstår vi att de som tror på Kristus och tillhör honom ska uppstå vid hans återkomst. Hur vi tolkar detta beror på vår syn på tusenårsriket. Om vi är premillenialister tror vi att de kristna uppstår vid Jesus återkomst före tusenårsriket och att resten av de döda uppstår på den yttersta dagen efter tusenårsriket. Om vi är post- eller amillenialister tror vi att de kristna uppstår samtidigt som de övriga på den yttersta dagen vid Jesus återkomst (läs om olika tolkningar av tusenårsriket här: Eskatologi, del 3: Tusenårsriket).

Den längsta diskussionen om uppståndelsen finns i Första Korinthierbrevets femtonde kapitel. Jag uppmuntrar dig att läsa hela det kapitlet.  I 1 Kor 15:23 (ovan) skriver Paulus att uppståndelsen sker i en viss ordning. Jesus uppstår först och hans uppståndelse är prototypen för den kommande uppståndelsen. När vi uppstår får vi likadana kroppar som Jesus. Så här skriver Paulus i Filipperbrevet: