fredag 5 januari 2018

En illustration av församlingen

Bilder kan vara ett bra sätt att förmedla kunskap. Vår kultur är i hög grad visuell, vilket även Mike Breen tog fasta på när han skapade LifeShapes, som ett visuellt verktyg för lärjungaträning. Mike Breen använder till exempel triangeln för att illustrera församlingens tre relationer; UPP, IN och UT, relation till Gud (upp), till varandra (in) och till världen (ut).

När vi planterade församlingen på Råslätt i början av 80-talet använde vi pilar för att illustrera dessa tre dimensioner i församlingens liv. En pil uppåt, en pil inåt och en pil utåt. Beskrivningen av den första församlingen i Jerusalem i Apg 2:41-47 var avgörande för oss och jag har gjort en bild som illustrerar fem (eller sex) viktiga sanningar om församlingen som finns i denna text. Den brukar jag ofta använda när jag undervisar om församlingen. Att Jesus är grunden för församlingen sägs inte uttryckligen i Apg 2, men det är underförstått. Paulus skriver det i klartext i 1 Kor 3:11. "Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus." 


På den grunden byggs församlingen. de två grundblocken i bygget är dels apostlarnas undervisning, d.v.s. Bibelns ord och dels den personliga tron och överlåtelsen hos medlemmarna. På den grunden levs församlingslivet i tre dimensioner, tre riktningar, som kan beskrivas med orden tillbedjan, gemenskap och mission, eller som Församlingens DNA: Dynamisk gudsrelation, nära gemenskap och apostoliskt uppdrag.

Jag tycker att den här bilden på ett bra sätt fångar in det som står i Apg 2:41-47. Vad tycker du?

Så här lyder texten:

fredag 29 december 2017

Bokpresentation: Building a Discpling Culture

För en dryg månad sedan skrev jag om LifeShapes som då var ett helt nytt begrepp för mig. Sen dess har flera hört av sig och berättat att de har jobbat med LifeShapes och att det på svenska har fått namnet Livsmönster. En av Mike Breens tidiga böcker om LifeShapes har också kommit ut på svenska med titeln Ett passionerat liv (den är utgiven 2006 och går att beställa från Tin MörkNya sätt att vara kyrka).

Nu har jag också läst den senaste utgåvan  av Mike Breens bok Building a Discipling Culture (3rd edition), som är själva grundboken för LifeShapes. Det har gett mig lite bättre koll på vad LifeShapes är för något och här kommer en presentation av boken.

Building a Discipling Culture handlar om hur man gör lärjungar och hur man skapar en församlingskultur där lärjungar formas. Boken har tre delar.

Den första delen förklarar vad lärjungaskap innebär och ger oss grunderna. Författaren tar sin utgångspunkt i hur Jesus tränade sina lärjungar genom att ge dem både inbjudan till gemenskap och utmaning till efterföljelse. En församling behöver vara stark både på  gemenskap och på utmaning. Gemenskap utan utmaning riskerar att leda till lättja. Utmaning utan gemenskap riskerar att leda till utbränning. Jesus hade en god balans mellan dessa båda aspekter och därför kunde han träna lärjungar. Ett kapitel i den första delen handlar om lärande. Författaren menar att det behövs tre saker för att vi verkligen ska lära oss ordentligt. Vi behöver information och kunskap, vi behöver praktisera det vi lär oss, och vi behöver en gemenskap där vi socialiseras in i det vi ska lära oss. Dessa tre aspekter måste samverka i lärjungaträning och alla tre måste finnas i en församlingskultur som gör lärjungar.

måndag 25 december 2017

Juldagens boktips: Bottenkänning av Fredrik Lignell

Det här är nog den bästa bok jag har läst, utbrast Kerstin. Min fru hade just avslutat läsningen av Fredrik Lignells bok Bottenkänning - Guds långsamma svar på livets djävulskap och hon lät övertygad. Nu har jag också läst den och jag måste hålla med om att det här är en mycket bra bok.

Fredrik Lignell är pastor i Ryttargårdskyrkan i Linköping och i den här boken bearbetar han livets svåra frågor utifrån sina personliga erfarenheter och Bibelns texter. Genom hela boken finns dessa två perspektiv. Författaren tar sin utgångspunkt i de svårigheter och den psykiska ohälsa som finns i hans familj, men det är inte den personliga berättelsen som är huvudsaken. Vi får inte mer än glimtar från familjens historia. Istället är det bearbetningen av tron i relation till lidande, svaghet och sjukdom som är bokens huvudärende. Var finns Gud när livet är tungt? Varför verkar Gud vara tyst ibland? Varför helar han inte alltid, när vi ber honom om det? I boken försöker Lignell presentera svar på dessa frågor och som undertiteln anger handlar den om "Guds långsamma svar på livets djävulskap". I det sista kapitlet sammanfattas budskapet så här:

fredag 22 december 2017

Bäst före-datum för smågrupper

När jag var sexton år startade jag och några vänner någonting som vi då kallade en bönegrupp. Vi samlades minst en kväll i veckan, vi byggde gemenskap, läste Bibeln, samtalade och bad tillsammans. Den gruppen varade i tre år och den var den viktigaste faktorn i att jag växte som kristen och formades som en lärjunge till Jesus. När jag tog studenten skingrades gruppen och vi spreds ut över landet. Det var min första erfarenhet av en kristen smågrupp, det som jag numera skulle kalla för en husförsamling. Under mina dryga 40 år som kristen har jag för det mesta varit med i en sådan liten grupp, och de perioder jag av olika skäl inte kunnat vara med i en smågrupp har det känts att det var något som saknades.

Kristna har samlats i små grupper för gemenskap, bibelläsning, ömsesidig ansvarighet och bön genom hela kyrkohistorien. Smågrupper kan gå under många olika namn och se lite olika ut. På 1700-talet kallades de för konventiklar, numera används namn som cellgrupper, hemgrupper, bönegrupper eller husförsamlingar. I vår församling kallar vi smågrupperna för husförsamlingar för att markera deras status och betona att församlingslivet framför allt sker i de små grupperna.

Jag är övertygad om att smågrupper är viktiga om församlingen ska fungera och växa. Inom Naturlig församlingsutveckling (NFU) är livsnära smågrupper också ett av åtta kvalitativa särdrag i en växande församling. Jag är också övertygad om att smågrupper är viktiga för att lärjungaträning ska fungera (det har jag skrivit om här: Lärjungaträningens ABC). Men efter 40 års erfarenhet av smågrupper kan jag säga att det inte är så enkelt att få detta att fungera. Det är också vad jag hör när jag besöker olika församlingar. Ofta har man satsat på smågrupper, men efter en tid har entusiasmen falnat och grupperna stagnerat. Grupperna har blivit inåtvända och har inte så lätt att få med nya människor. Vad kan man göra åt detta? Hur håller man smågrupperna dynamiska och levande över tid?

På senare tid har jag gjort två upptäckter, som jag tror kan bidra till en positiv förändring. Den första handlar om att alla smågrupper har ett bäst före-datum och den andra handlar om nyplantering istället för delning.

onsdag 20 december 2017

Lite mera om församlingsledare och medhjälpare

Jag har fått mycket respons och många kommentarer på min text om församlingsledare och medhjälpare. Det är många som delat med sig av sin erfarenheter och det har kommit många tips på hur man kan organisera församlingens ledarskap på ena eller andra sättet. Tyvärr kommer  kommentarerna inte här på bloggen nuförtiden, utan på Facebook och de blir därför lite svåra att hitta med tiden, men om du följer den här länken kan du läsa dem.

Min avsikt var egentligen inte att strida för en speciell organisationsstruktur, även om jag framhöll att jag personligen har goda erfarenheter av ett tvådelat ledarskap. Jag skrev också att jag inser att det finns både för- och nackdelar med alla modeller. Det var mycket intressant få del av andras tankar och erfarenheter av detta.

Det jag framför allt ville betona med min text var värdet av att ha både församlingsledare (äldste) och medhjälpare (församlingstjänare) i församlingsledningen, alltså både de som har en herdetjänst och de som har andra roller. Det är svårt att beskriva skillnaden och många har påpekat det olyckliga i att kalla det för andligt och praktiskt ledarskap. Allt ledarskap är ju andligt och allt är även praktiskt, fast på olika sätt. Så frågan är hur man ska beskriva skillnaden mellan församlingsledare/äldste och medhjälpare på bästa sätt. Jag är tacksam för förslag. Som jag skrev i mitt förra inlägg är min grundtanke att församlingsledare/äldste ska kunna undervisa, medan medhjälpare inte behöver ha den gåvan.

Hur utses församlingsledare?
En annan fråga som är viktig är hur man utser eller väljer vilka som ska vara församlingsledare/äldste i församlingen. I de flesta frikyrkoförsamlingar är det församlingsmötet som är det högsta beslutande organet, och det ser jag som i grunden bibliskt (vilket jag har argumenterat för här: Hur styr Gud sin församling?). Men det betyder inte att församlingen kan välja ledare hur som helst. Det är Gud som kallar och utrustar församlingens ledare och församlingens roll är att erkänna det som Gud gör och avskilja de ledare som Gud har kallat och utrustat. Hur kan detta se ut i praktiken?

onsdag 13 december 2017

Församlingsledare och medhjälpare

En av mina arbetsuppgifter är att coacha församlingsledare. Den här veckan besökte jag en församling som ville ha hjälp att tänka igenom sin ledarstruktur. De hade kommit fram till att de behövde göra några förändringar och jag fick ge både bibliska och praktiska perspektiv på det hela. Här vill jag nu dela några av mina tankar om detta.

Ledarstrukturer i Nya testamentet
Nya testamentets bild av ledarskapet i lokala församlingar är inte helt entydig och därför bör man tala om detta med ödmjukhet. Jag anser dock att det finns ett mönster och några viktiga principer att ta fasta på när man formar ledarstrukturer i församlingen.

Först och främst vill jag slå fast att en församling behöver ledare. Paulus och Barnabas utsåg ledare i varje församling, som de planterade under sin första missionsresa (Apg 14:23) och vi finner ingen församling som saknar ledare.

För det andra verkar ledarskapet alltid vara kollektivt och gemensamt. Det talas alltid om ledarna i en församling i pluralis, oavsett vilka begrepp som används (Apg 13:1, 14:23, 20:17, Fil 1:1). Ledarskap fungerar bäst i team.

För det tredje vill jag säga något om de olika begrepp som Nya testamentet använder för att beskriva det ansvariga andliga ledarskapet i en församling. Ibland kallas de äldste (grekiska: presbyteros, se t.ex. Apg 11:30, 14:23, 20:17, Tit 1:5, 1 Pet 5:1). Ibland kallas de församlingsledare (grekiska: episkopos, se t.ex. Apg 20:28, Fil 1:1, 1 Tim 3:1, Tit 1:7). När dessa ledares funktion och uppgift ska beskrivas används begreppet herde (grekiska: poimen, latin: pastor, se t.ex. Apg 20:28, 1 Pet 5:1-3). Av ovanstående texter framgår det med all önskvärd tydlighet att begreppen äldste, församlingsledare och herde används omväxlande om samma grupp av människor i den lokala församlingens ledning och att de beskriver en form av tillsatt och erkänd ledartjänst. (Församlingsledarna omtalas även på andra sätt i t.ex. Apg 13:1, 1 Thess 5:12-13, 1 Kor 16:16, Heb 13:17.)

Låt oss nu se lite närmare på Fil 1:1, där Paulus skriver så här:

Från Paulus och Timotheos, Kristi Jesu tjänare, till alla de heliga i Kristus Jesus, som bor i Filippi, särskilt församlingsledarna och medhjälparna. 

Här nämner Paulus två ledargrupper i församlingen. Först nämner han församlingsledarna (episkopos) och jag har tidigare konstaterat att detta är församlingens andliga ledarskap, som också kan benämnas äldste och fungerar som herdar i församlingen. Men vilka är egentligen medhjälparna, som Paulus också riktar sig till? Det grekiska ordet här är diakonos och Folkbibeln översätter det med församlingstjänarna. Vi ser alltså att församlingen i Filippi hade två olika grupper av erkända ledare, men vi får ingen information om vilka uppgifter medhjälparna hade.

fredag 1 december 2017

Dammar som evangelisationsstrategi

En av sakerna som slog mig på min studieresa till Sheffield var hur genomtänkt man skapade vägar för människor att komma till tro. Man insåg att det för de flesta är en lång process att komma till tro på Jesus Kristus och därför skapade man aktiviteter och samlingar som kunde leda människor genom processen steg för steg. Vi fick se flera konkreta exempel på hur det fungerade. Det återkommer jag till senare.

När jag kom hem ville jag veta mer om detta och då hittade jag den bok jag som jag tipsar om idag. Det strategiska tänkandet i evangelisationen i Sheffield är i stor utsträckning skapat och formulerat av Bob och Mary Hopkins och det presenteras i deras bok Evangelism Strategies. Den har jag nu läst och jag måste säga att det är en av de bättre böcker jag läst om evangelisation på senare tid. Den här boken handlar inte om hur den enskilde kristen kan dela eller förklara evangeliet. Den talar förvisso om hur alla kristna kan vara vittnen, men handlar egentligen mer om församlingsnivån och diskuterar hur församlingar kan jobba strategiskt med evangelisation för att leda människor fram till ett livsförvandlande möte med Kristus och en personlig kristen tro.

Bokens grundtanke är att det oftast är en lång process att komma till tro och att församlingar därför behöver ha olika verktyg, som möter människor som befinner sig på olika platser i processen. För det första behövs det aktiviteter där man bygger relationer och knyter kontakter med många. För det andra behövs det platser där människor kan få höra något om tron, så att deras intresse väcks. För det tredje behövs det platser där man kan utforska tron och studera den närmare. För det fjärde behövs det platser där tron kan växa och bevaras när den väl har blivit född. Det är viktigt att alla olika platser finns i varje församling och att det är lätt att gå från det ena till det andra i den takt man själv vill.

När vi var i Sheffield hörde vi John Marsh tala om detta, och han använde bilden av dammar med olika temperaturer. Han hade själv byggt upp ett arbete för att nå pensionärer som inte var intresserade av kyrkan, och gav exempel från det arbetet, som innehöll tre dammar.