onsdag 30 juli 2008

Conrad Grebel och Anabaptismens födelse


Under 1525 framträdde den anabaptistiska rörelsen som en självständig gren av den radikala reformationen. Den var både en Jesusrörelse och en husförsamlingsrörelse. Ett viktigt datum är den 21 januari 1525 då det första troendedopet ägde rum i Zürich och en församling av troende och döpta lärjungar formades.

En av dem som var med vid det tillfället var Conrad Grebel. Han var då ungefär 27 år gammal och hade inte långt kvar av sitt liv på jorden. Han var en av pionjärerna.

Conrad Grebel föddes i Zürich 1498 och var son till en av stadens ledande män. Han fick en bra utbildning och studerade vid universiteten i Basel, Wien och Paris. På grund av ekonomiska och personliga problem avbröt Conrad sina studier 1520 och flyttade hem till Zürich.

I Zürich var Ulrich Zwingli den ledande prästen och han hade börjat sitt evangeliska program för att reformera kyrkan i staden. Conrad Grebel anslöt sig till kretsen runt Zwingli, som bestod av lokala pastorer och unga akademiker. De studerade Bibeln på grundspråken och annan klassisk litteratur. Zwinglis inflytande och Grebels egen bibelläsning ledde fram till en personlig omvändelse och kursändring under våren 1522. Conrad Grebel blev en hängiven lärjunge till Jesus. I februari samma år hade han gift sig.

Zwingli genomförde förändringarna i kyrkan gradvis och långsamt i samarbete med stadens styrelse. En del av hans lärjungar tyckte att det gick för långsamt. I oktober 1523 blev konflikten tydlig. Då började Conrad Grebel tillsammans med en del andra samlas för att studera Bibeln, be och samtala om hur man skulle gå vidare. Man läste även böcker och häften som skrivits av andra radikala reformatorer. I den lilla gruppen formades övertygelser som sedan blev bärande i den anabaptistiska rörelsen. Genom flera bevarade brev vet vi en del om vad Conrad Grebel och hans vänner tänkte. Det viktigaste brevet skrevs till Thomas Müntzer i september 1524. Grebel hade läst något av det Müntzer hade skrivit och nu sökte han kontakt och upplysning. Brevet nådde aldrig fram. Brevet är ganska kort och alla ståndpunkter är inte så väl utvecklade men man ser vad det är som är på gång i den lilla gruppen i Zürich.
  • Man betonar att en levande tro måste leda till ett liv i kärlek och efterföljelse.

  • Man förkastar barndopet och argumenterar för att man bara ska döpa troende.

  • Man önskar sig en församling som bygger på frivillighet, "utan påbud och tvång".

  • Man vill se en församling som bygger på Guds ord och ömsesidig fostran. Grebel uppmanar Müntzer: "Bli ett vittne för det gudomliga ordet och upprätta en kristen församling med Kristi hjälp och enligt hans anvisningar, som vi finner i Matt 18:15-18 och tillämpade i apostlarnas brev". Man vill alltså bygga en församling enligt det mönster man finner i Nya testamentet.

  • Man ser nattvarden som en enkel gemenskapsmåltid till minne av Kristus.

  • Man tar avstånd från bruk av vapen, våld och krig. "Man ska ej heller försvara evangelierna och dess anhängare med svärd. Ej heller ska dessa försvara sig själva med svärd... Rätt troende kristna är som får bland vargar, får till slakt... hos dem är dödandet avskaffat".

  • Till sist ser man också att de inser att deras tro kommer att ha ett högt pris och de är beredda att lida förföljelse för sin tro.
Under hösten 1524 blev dopfrågan central i konflikten med Zwingli och myndigheterna i Zürich. Flera familjer, däribland familjen Grebel, vägrade döpa sina nyfödda. Den 17 januari hölls en offentlig debatt om dopet. Grebel och hans grupp talade mot barndopet och för dop av troende. Dagen efter beordrades alla familjer att döpa sina barn inom en vecka. De som vägrade skulle utvisas ur distriktet. Ett par dagar senare fattade myndigheterna ännu ett beslut. Man förbjöd Grebel och hans vänner att samlas och Grebel m.fl förbjöds att tala om dopet.

På kvällen den 21 januari 1525 samlades de ändå, ca femton män och kvinnor, hemma hos Felix Mantz. Med stor bävan och under bön beslutade de sig för att ta det avgörande steget. George Blaurock bad Conrad att döpa honom. Efter att ha blivit döpt, döpte George själv de andra på deras bekännelse om tro på Jesus Kristus. Där föddes den anabaptistiska rörelsen och den spred sig som en underjordisk husförsamlingsrörelse trots stort motstånd. Flera av dem som var med vid det första dopet var döda efter bara några år. Conrad Grebel dog av sjukdom sommaren 1526 efter intensivt missionsarbete och fängelsestraff, bara 28 år gammal.

Läs mer om Conrad Grebel i wikipedia, GAMEO eller här. Anabaptist Portraits av John Allen Moore har ett kapitel om Grebel. Hela brevet till Müntzer finns översatt till svenska och kommenterat i Karl Kilsmos utmärkta bok "Den tredje reformationen", sid 57-83 (Gummessons 1967).

onsdag 16 juli 2008

Dagen idag: församlingsplantering, kommuniteter, bibelsyn m.m.

Idag finns det mycket läsvärt i tidningen Dagen. Här kommer några tips.


Kommuniteter
Först är det ett härligt och inspirerande reportage från Papa-festivalen som ägt rum utanför Chicago. En festival som samlar ett tusental deltagare från olika kristna kommuniteter. Kul att även Dagen var där och ger oss en glimt. Vi är många som längtar efter ett liv i gemenskap. Här kan du läsa mina tidigare inlägg om kommuniteter, Boktips om kristna kommuniteter och Kommuniteter och drömmen om gemenskap.


Församlingsplantering
På debattsidorna finns mycket att läsa. Några SAM:are skriver om församlingsplantering. Det är härligt att Svenska Alliansmissionen har anställt en pionjärkonsulent för att samordna och leda församlingsplanteringen inom samfundet. Jag skulle verkligen önska att vi kunde ha en sådan tjänst även i Pingströrelsen. Det behöver vi!

Andliga fäder och mödrar
Josefin Lennartsson och Lisa Karlsson Fredlund från EFK UNG skriver också om att vi måste uppmuntra till nytänkande och pionjära satsningar i Sverige. De betonar speciellt att vi behöver varandra över generationersgränserna och att vi som är lite äldre behöver vara mentorer och andliga fäder och mödrar till de yngre. Tack för utmaningen! Jag ställer upp!

Bibelsyn
Metodistpastorn Berndt Isaksson ifrågasätter planerna på en sammanslagning av de tre samfunden Missionskyrkan, Metodistkyrkan och Baptistsamfundet. Speciellt oroar han sig för hur det ska gå för de bibeltroende grupperna inom dessa samfund om det senare blir ett närmande till Svenska kyrkan. "Kristen enhet handlar inte om kyrkopolitiska storbyggen, men väl om Andens enhet i kärlek till Jesus och i trohet till Guds ord", skriver Isaksson.

Att bibelsynen är en avgörande skiljefråga i den svenska kristenheten ser man också i Georg Anderssons artikel om Olof Edsinger. Andersson är kritisk till Edsingers evangelikala bibelsyn och tycker att det är oroande att en person med sådan bibelsyn står som ledare för EFS ungdom. Själv tycker jag att det är skönt att Olof Edsinger står upp för att Bibeln är Guds ord och att EFS ska vara tacksamma för en sådan ledare. Min egen syn på Bibeln har jag presenterat tidigare här.

Facket
Till sist kan man också konstatera att debatten om pastorerna och facket fortsätter. Idag är det Tommy Lilja som skriver. Tidigare har det varit artiklar av bl.a. Lilja, Krister Hultberg, Sven-Gunnar Hultman och Erik Bryskhe, och Kent Cramnell, samt blogginlägg av bl.a. Joachim Elsander och John van Dinther här, här och här. Det är en svår fråga och jag vet inte riktigt hur jag ser på saken. Debatten lär fortsätta.

Uppdatering
Den 18 juli svarade Kent Cramnell på Tommy Liljas senaste debattinlägg. Cramnell har intressanta synpunkter som du kan läsa här.

InterConnect

Vi har några lediga platser kvar på vår engelskspråkiga bibeltermin InterConnect. Kursen går på Mariannelunds folkhögskola höstterminen 2008 (25/8 – 19/12) och kursdeltagarna kommer från Sverige och från olika länder i Östeuropa, Kaukasus, Centralasien samt Ryssland. Det kanske är något för dig! Mer information om InterConnect finns här. Sommaren efter InterConnect finns möjlighet att öka på missionsresa med Go for mission.

måndag 14 juli 2008

Är hela Bibeln Guds ord?

Bibeln är en viktig bok för alla kristna, men hur ska man egentligen se på den? Är Bibeln en blandning av Guds ord och människors tankar eller är hela Bibeln Guds ord? Det finns många olika uppfattningar om Bibeln i vår tid och därför är det viktigt att tänka igenom sin bibelsyn. Här skriver jag lite om hur jag tänker. Kanske kan det hjälpa dig i dina egna funderingar om Bibeln.


Jag tror på Bibeln därför att jag tror på Jesus. Som en efterföljare till Jesus är det rimligt att ha samma inställning till Skriften som han hade. Jesus bekräftar Gamla testamentets böcker (GT) och han förbereder för skrivandet av Nya testamentet (NT). Låt mig ge några exempel.
I bergspredikan säger Jesus att han inte har kommit för att upphäva lagen eller profeterna utan för att uppfylla dem. Han säger också att inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen skall förgå förrän allt har skett (Matt 5:17-18). Jesus tycks bekräfta GT in i minsta detalj. Han visar också att hela GT handlar om honom. I Luk 24:44-47 står det:

"Han sade till dem: "Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna."
Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna. Och han sade till dem: "Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas
förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem."

Man ser hur viktig Skriften är för Jesus. Eftersom den är Guds ord måste den följas (Mark 7:13) och den kommer att uppfyllas (Mark 14:27). "Skriften kan inte upphävas", säger han (Joh 10:35). Jesus menar att det är den helige Ande som talar genom den mänskliga författaren: "David har ju själv sagt genom den helige Ande..." (Mark 12:36).

Jesus förberedde också skrivandet av Nya testamentet genom att utvälja tolv apostlar som fick uppgiften att bevara och föra vidare det Jesus sagt och gjort. Det var apostlarnas undervisning som lade grunden för den kristna församlingen (Apg 2:42). Med tiden blev deras vittnesbörd nedskrivet och mottaget som Guds ord i hela den kristna kyrkan. Några personer utöver "de tolv" (t.ex. Paulus och Jakob) blev accepterade som apostlar och även deras brev lästes som helig skrift. Det är intressant att Lukasevangeliet citeras med orden "Skriften säger" i 1 Tim 5:18 och att Paulus brev betraktas som en del av Skriften i 2 Petr 3:16. Det finns mycket mer att säga om hur Jesus bekräftar GT och förbereder NT, men det här får räcka. För den som vill läsa mer om detta rekommenderar jag två kapitel av Torsten Åhman i boken Motbilden och budskapet (Marcus förlag 2001, sid 42-60).

Bibeln består av 66 böcker, skrivna av ca 40 olika författare under ca 1500 år. Det är människor som skrivit Bibeln, men Jesus säger att den samtidigt är Guds ord och att det är den helige Ande som talar genom texten. Paulus skriver: "Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar..." (2 Tim 3:16). Man kan tala om Bibelns dubbla författarskap. Den är både människors ord och Guds ord. Jag skulle säga att den är 100 % människors ord och 100 % Guds ord. Det är min bibelsyn!

Det kan också formuleras med dessa ord ur Lausannedeklarationen från 1974:

Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv.

Det är en utmärkt formulering som jag gärna instämmer i.

På den här länken kan du läsa lite mer om hur Stefan Gustavsson på Credoakademin svarar på frågan Vad menas med att Bibeln är Guds ord?

fredag 11 juli 2008

Att söka det förlorade

I sommar läser jag Lukasevangeliet. En sak som blir tydlig är hur viktig varje individ är för Jesus och hur angelägen han är om att söka upp och rädda enskilda människor som är på väg åt fel håll. I det 19:e kapitlet har tullindrivaren Sackaios just fått vara med om ett livsförvandlande möte med Jesus och Jesus säger då: "I dag har räddningen nått detta hus - han är också en som till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det" (Luk 19:9-10). Gud blir glad för varje person som vänder om och kommer till honom. Jesus säger: "Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittinio rättfärdiga som inte behöver omvända sig" (Luk 15:7). Gud bryr sig om varje individ!



Att söka efter det som är förlorat och rädda det är också vårt uppdrag som kristna. Människor idag är vilsna, som får utan herde, de är förlorade. Vårt uppdrag är att genom våra liv och våra ord vittna om Jesus så att människor kan få möta honom och bli räddade och förvandlade.



I Dagen idag är det två inspirerande och utmanande artiklar på detta tema. Stefan Swärd skriver om de stora sociala och andliga behoven i tonårsvärlden och uppmanar oss att finnas där. Tonåringar behöver kristen närvaro! "Att riva kyrkans väggar och sänka trösklarna räcker inte, vi måste flytta ut hela kyrkan på stan", skriver Stefan Swärd, och berättar om Ungdomskyrkan Konnekt som han är med och startar i Stockholm.



I en annan artikel får vi möta Jenny Fredén och Sara Eliasson som jobbar som evangelister i krogmiljön på Stureplan. Jenny berättar:



Det som vi tror att Gud har lagt på våra hjärtan är att ta kyrkan ut. Vi möter unga vuxna i krogmiljö. De går inte till kyrkan i dag och det är därför vi känner att om kyrkan ska nå de här människorna så måste den ta sig ut och möta dem på deras arena.


Båda artiklarna talar om vikten av att kyrkan lämnar sin bekvämlighetszon och sträcker sig ut på nya platser. Vi behöver bli djärva äventyrare för Guds rike och våga ta risker för att nå ut med evangeliet till människor som så väl behöver det.
Tack Stefan, Jenny och Sara för att ni vågar satsa på att söka upp och rädda det som är förlorat. Jag önskar er Guds välsignelse och beskydd i Stockholmsnatten. Jag hoppas att vi får se många liknande initiativ runtom i Sverige.

tisdag 8 juli 2008

Andedopet - vad är det?

Jag håller på att läsa Urkristna kraftkällor av en av den svenska pingstväckelsens tidiga förgrundsgestalter Lewi Pethrus. Det är en bok om Andedopet från 1925 (ny utgåva 1985). Lewi Pethrus presenterar, förklarar och försvarar pingstväckelsens syn på Andedopet som en särskild erfarenhet skild från omvändelsen. Det är en spännande bibelutläggning och den ger en bra bild av hur diskussionen gick på 1920-talet.

Diskussionen om vad Andedopet är pågår fortfarande. Är Andedopet detsamma som pånyttfödelsen eller är det en andra erfarenhet skild från pånyttfödelsen?

I boken Treasures Old and New: Interpretations of "Spirit-Baptism" in the Charismatic Renewal Movement av Henry I. Lederle presenteras ca 40 olika sätt att förstå Andedopet, alltifrån klassiska pingstvänner till karismatiska katoliker. Det kan verka förvirrande, men stämmer också till ödmjukhet. Livet i Anden och att fyllas av Anden är i första hand inte en lära utan en erfarenhet.

Inom den evangeliska kristenheten finns det idag i huvudsak två sätt att undervisa om Andedopet.

1. I det jag kallar tvåstegsmodellen är pånyttfödelse och Andedop två skilda erfarenheter. När man omvänder sig och kommer till tro på Jesus blir man född på nytt och får andligt liv genom den helige Ande, som bor i ens inre. När man blir döpt i Anden får man kraft att vittna och utrustas med andliga gåvor, ofta med tungotalet som tecken. Andedopet är en konkret och påtaglig erfarenhet som inleder ett liv i Andens fullhet och kraft. Detta är den klassiska pingstsynen och den grundar sig i stor utsträckning på Apostlagärningarnas skildring av Andens verk (Apg 1:5, 8, 2:1-21, 8:4-17, 10:34-48, 19:1-7 är speciellt viktiga). Nutida teologer som har denna syn är t.ex. Robert Menzies, Roger Stronstad och David Petts. Jag rekommenderar deras böcker.

2. I det jag kallar processmodellen är pånyttfödelse och Andedop olika sätt att beskriva en och samma erfarenhet. När en människa omvänder sig och kommer till tro blir hon född på nytt, döpt i Anden och får den helige Ande boende i sitt liv. Efter detta ska hon kontinuerligt låta sig uppfyllas av Anden mer och mer och ta emot av Andens kraft och gåvor. Dettta beskrivs som en livslång process som också kan innehålla konkreta erfarenheter av Andeuppfyllelse. Denna syn är dominerande bland karismatiska evangelikaler och grundar sig framför allt på undervisningen i Paulus brev (1 Kor 12:13 och Ef 5:18 är nyckeltexter). Nutida författare med denna syn är t.ex. John Wimber, Nicky Gumbel och Michael Green. Även deras böcker är mycket läsvärda. Mer teologisk litteratur med denna syn har skrivits av James Dunn och Max Turner.

Båda dessa synsätt har sina starka sidor och båda grundar sig i Skriften. Jag har brottats mycket med den här frågan och pendlat mellan de båda synsätten. Frågan är hur man ska få ihop det på ett begripligt sätt och hur man ska harmoniera Paulus och Lukas med varandra. Idag tänker jag så här:

För det första är det inte helt avgörande hur vi förklarar Andens verk utan det viktigaste är att leda människor in i det Andefyllda livet så att de kan erfara Andens kraft, gåvor och frukt i sina liv.

För det andra tror jag att det finns tre bibliska sanningar om Andens verk som vi kan predika.

  • Alla pånyttfödda kristna har den helige Ande inom sig. Det lär oss Paulus. Han skriver till de kristna i Rom att de "lever andligt, när nu Guds Ande bor i er. Men den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom" (Rom 8:9). Det är den helige Ande som föder på nytt och gör dig till en levande kristen.

  • Alla kristna kan få göra en erfarenhet då man på ett konkret sätt blir uppfylld av Anden och tar emot Andens kraft och gåvor. Detta lär oss Lukas. Lukas visar också att denna erfarenhet kan beskrivas med flera olika begrepp, t.ex: att man blir uppfylld av Anden, att man döps med Anden, att Anden kommer över en eller att man får Anden utgjuten över sig m. Det är inte så viktigt vad man kallar det. Terminologin är flexibel.

  • Alla kristna kan och bör uppfyllas av Anden under hela sitt liv. Det är en ständig och kontinuerlig process som visar sig i både Andens gåvor och Andens frukt. Vi behöver ständigt bli mer fyllda av Anden. Detta ser man tydligt hos Paulus som skriver till de kristna i Efesos: Låt er istället uppfyllas av Anden (Ef 5:18). Även Lukas visar att man kan bli fylld av Anden flera gånger (Apg 4:8, 31, 13:9, 52).

I praktiken innebär detta att jag bjuder in människor till förbön för att bli uppfyllda av Anden eller få Andens kraft utgjuten över sig. Jag använder i regel inte begreppet att bli döpt i Anden, eftersom många upplever det förvirrande och det finns olika uppfattningar om vad Andedop är. På så sätt kan alla ge sitt gensvar utifrån sitt behov och sin längtan och behöver inte fundera över läran om Andedopet. Och de kan ta emot och uppleva Andens kraft, frukt och gåvor!


Det här är lite om hur jag tänker om Andedopet och hur jag förenar de båda perspektiven i min undervisning. Hur ser du på detta och hur tycker du att man ska undervisa om Andedopet.

torsdag 3 juli 2008

Ledarskap och demokrati

Det intressanta samtalet om ledarskap och demokrati i församlingen fortsätter i tidningen Dagen. Igår skrev Robin Coster om att apostoliska ledare vill ha allas delaktighet och idag skriver Olof Djurfeldt en artikel med rubriken Demokrati och starkt ledarskap fungerar väl tillsammans. Coster efterlyser bibelord som talar om demokrati i församlingen och Djurfeldt ger en bra och bibelförankrad bild av vad församlingsdemokrati innebär. Det handlar om att ledare och andra medlemmar gemensamt söker Guds vilja. Jag har själv lyft fram den bibliska grunden för gemensamt beslutsfattande i ett tidigare inlägg här och har skrivit mer om ledarskap här och här.
Krister Hultberg skriver ett intressant inlägg på sin blogg och i en av kommentarerna till inlägget tar han upp frågan om varför debatten blir så infekterad. Så här skriver Krister Hultberg:

Jag tror vi ofta missar en väldigt väsentlig sak i diskussionen om demokratins vara eller inte vara i församlingen - nämligen själva definitionen av vad vi menar med demokrati! Ofta tror jag att vi menar olika saker. Jag tycker mig ha lagt märke till att de som tydligt talar mot ett demokratiskt styre avser den form av demokrati där församlingen röstar mellan olika alternativ och den det förslag som vinner omröstningen blir församlingens väg och linje. Den typen av demokrati, som ju faktiskt riskerar att bli en sorts majoritetens förtryck, är för mig väldigt svår att finna i Bibeln. Jag tror inte att det är särskilt lämpligt att rösta om vad som är Guds vilja.
De som däremot talar sig varma för församlingsdemokrati verkar mera vara ute efter att alla skall känna sig delaktiga, att inte en person eller några få, fattar beslut över huvudet på alla andra. Exemplen är ju tyvärr ganska många på manipulerande ledarskap och hur farligt det är när all makt/ansvar samlas hos ett litet fåtal människor.
Eftersom de "två lägren" egentligen talar om/mot/för olika saker, talar vi ofta förbi varandra och vi tenderar att närmast demonisera meningsmotståndare. Personer som Scanlon och andra "icke-demokrater" framställs i det läget som känslokalla diktatorer som saknar känsla för och förankring hos fotfolket, och gärna kör över församlingen med sina självsvåldliga beslut.
Å andra sidan framställs "demokraterna" som bakåtsträvare och bromsklotsar som aldrig uppfattar Guds vilja och som aldrig vågar söka nya vägar.
Självklart är det möjligt att bygga en församling som varken faller i det ena eller andra diket. En församling som inte styrs av majoritetens trender, men inte heller pressas in på vägar de inte vill gå av ett diktatoriskt ledarskap.
Vad vi behöver är församlingar som präglas av stor delaktighet, där ingen känner sig överkörd och åsidosatt, men där samtidigt ledarskapet får vara, och vågar vara, just ledare.

Jag tycker att Krister har en poäng. Vad tycker du?

onsdag 2 juli 2008

Barn och bön


I dag utmanar tidningen Dagen sina läsare att skriva en ny bön för barn. Den gamla: "Gud som haver barnen kär" behöver ersättas. Det är verkligen på tiden.
 
Låt mig berätta en liten historia. Jag är född 1959 och när jag var liten försökte mina föräldrar hitta någon bön att be med mig. Det funkade inte. Jag förstod inte riktigt vad de gamla bönerna handlade om. Då började min mamma (Margareta Melin) skriva egna böner för barn och de bönerna bad jag och mina syskon när vi växte upp. Flera av dem har jag också använt tillsammans med mina egna barn. (Jag tror att barn och vuxna kan använda både böner som är fritt formulerade med egna ord och skrivna böner som är formulerade av andra. Det är inte antingen eller, utan både och.)
 
"Gud som haver barnen kär" har vi aldrig bett i vår familj och för mig är det svårt att förstå att man fortfarande gör det i kristna familjer och församlingar. Den är så gammaldags!
 
Mamma skrev en liten bok med titeln Barn och bön (Verbum 1971, nyutgåva 1996) där hon berättar om sina erfarenheter och tankar om detta ämne. Hennes böner finns publicerade i böckerna Jag vill tala med Gud (Första utgåvan 1971, den sista på Verbum 1999) och Du som vill att jag ska finnas (Verbum 2002). I den senare finns också en ny text till "Gud som haver" som lyder:

Gud som ser och älskar så
se till mig och alla små.
Hjälp mig i all nöd och fara.
Låt din ängel mig bevara.
Du min trygghet alla dar
Du är evigt hos mig kvar.

Annars är det en annan av hennes böner som har varit mina barns favorit som aftonbön. Den finns i båda nämnda bönböcker och är så här:

Nu kryper jag ner
i min sköna säng.
det är skönt att somna.
Du är här Gud.
Du är nära mig.
Du är så nära mig
som mina lakan.
Du omsluter mig
på alla sidor
och håller mig
i din hand.
Det är skönt att veta.


Du kan ju pröva att använda någon av de här bönerna, när du ber med dina barn eller när du ber själv. Hur brukar ni be hemma hos er?