torsdag 27 november 2008

Menno Simons, del 2; Anabaptismens Knutby

I utkanten av kristna rörelser uppstår ibland extrema grupper som utvecklas i en osund riktining, med tragiska händelser som resultat. Så fick t.ex. den svenska pingströrelsen sitt Knutby och anabaptismen fick sitt Münster. Händelserna i Knutby och Münster är förstås väldigt olika, men de har det gemensamt att de har svärtat ner de rörelser de har sprungit fram ur. För Menno Simons fick händelserna i Münster en helt livsavgörande betydelse. Vad var det då som hände där?


Anabaptismen kom till Holland genom den märklige predikanten Melchior Hoffman. Som många andra vid denna tid var han övertygad om att han levde i den sista tiden och att Jesu återkomst stod för dörren. Detta ledde till en mycket spekulativ bibeltolkning där man letade efter tidstecken och dessutom lyssnade mycket till uppenbarelser och profetior. Anabaptismen i Holland fick en slagsida åt det spekulativa och osunda hållet. När Hoffmann fängslades i Strasbourg 1533, trädde Jan van Leyden och Jan Matthys in på scenen. De hävdade att Jesus skulle komma tillbaka i den tyska staden Münster och att han där skulle upprätta det nya Jerusalem. De uppmanade anabaptisterna i Holland att samlas i Münster och många tog sig dit. Där upprättades ett märkligt och fruktansvärt skräckvälde med de båda Jan som ledare. De tog över staden, styrde den med järnhand, införde polygami och tog till vapen för att upprätta Guds rike på jorden. Det slutade med katastrof och många blev dödade när staden invaderades i juni 1535. Den tragiska historien om händelserna i Münster finns här (wikipedia), här (GAMEO). Tragedin i Münster användes av myndigheterna som ursäkt för att svärta ner och förfölja anabaptisterna ännu intensivare.



Menno såg det som hände i Münster från sin position som katolsk präst. Han hade predikat evangeliskt och varnat för att bege sig till Münster, men förstod att han inte hade något inflytande eftersom han inte själv var beredd att betala priset för att följa Jesus fullt ut och ta konsekvenserna i sitt liv. När 300 revolutionära anabaptister (däribland Mennos bror) blev dödade efter ett väpnat uppror inte långt från Mennos kyrka, kände han att han måste göra något. Tragedin fick honom att förstå att han måste ta konsekvenserna av sin tro och ge sitt liv för att bygga sunda och bibliska församlingar. Hans första bok kom 1535, riktade sig just mot Jan van Leydens läror och heter på engelska The Blasphemy of Jan van Leyden.

Menno skriver så här om denna händelse:

När detta hade hänt föll dessa vilseledda människors blod så tungt på mitt hjärta att jag inte kunde stå ut, eller finna ro i min själ. Jag tänkte på mitt eget orena, köttsliga liv och hur jag varje dag fortsatte att praktisera det hyckleri och avguderi som har ett sken av gudsfruktan. Jag såg att dessa hängivna barn, trots att de hamnat i falska läror, villigt gav sina liv och sina ägodelar för sin tro. Och jag var en av dem som hade avslöjat påvesystemets vedervärdiheter för dem. Men själv fortsatte jag mitt bekväma liv och praktiserade kyrkans vedervärdigheter bara för att få ha fysisk trygghet och slippa Kristi kors. När jag begrundade detta plågades jag i mitt samvete, så att jag inte längre kunde uthärda.


(Complete Writings of Menno Simons, sid 670)

Detta ledde fram till att Menno lämnade sin prästtjänst, lät döpa sig hos anabaptisterna och så småningom blev en av deras främsta ledare. Han vigde sitt liv åt att samla de troende som sårats och blivit besvikna efter tragedin i Münster. Han ville bygga sunda, bibliska, fredliga församlingar och var verksam i detta från 1536 till sin död 1561. Om någon kan kallas för anabaptismens apostel är det Menno Simons. Hans livsverk blev avgörande för den anabaptistiska rörelsen.



Mer om Menno kan du läsa på mennosimons.net.



Mitt första inlägg om Menno finns här.

fredag 21 november 2008

Företagande som mission

Kan det vara mission att driva företag? Ja, svarar Mats Tunehag. Idag föreläste Mats på pingstskolornas bibellärardagar och hans ämne var "företagande som mission". Han hade mycket intressant att säga.

Om vi vill hjälpa människor och förvandla samhällen räcker det inte med bistånd. Då behövs företagande som skapar ekonomisk bärkraft, arbetstillfällen och utveckling. Arbetslösheten är ett av världens största problem och den orsakar fattigdom, konflikter, barnarbete och trafficking. Att skapa och driva företag enligt Gudsrikets principer är därför en viktig missionsinsats som ger människor arbete och hjälper dem till ett bättre liv. Vi fick höra fascinerande berättelser om vad kristna företagare åstadkommit i Uzbekistan, Indien och Thailand. Ett vittnesbörd om hur detta kan fungera kan man läsa i artikeln Hon erbjuder en väg ut ur sexindustrin.

Mats Tunehag jobbar med något som kallas Business as Mission. Det är en internationell rörelse som inspirerar och utbildar företagare för missionsengagemang i hela världen. Det här tänkandet tror jag att vi behöver mer av även i Sverige.

Vill du veta mer om detta kan du läsa Business as Mission Manifesto och annat material på den här sidan.

Så kom igen kristna entrepenörer och företagare. Ni behövs i Guds rike och har en viktig missionsuppgift!

onsdag 19 november 2008

Pingströrelsen och församlingsplantering

Det är mycket resande just nu. Idag har jag varit i Stockholm och för första gången deltagit i ett möte med Pingströrelsens nationella ledningsgrupp för församlingsplantering. Jag har blivit invald i den gruppen i egenskap av utbildare. Jag leder ju en distansutbildning i församlingsplantering. Det har varit en inspirerande dag och jag känner att jag har något att bidra med, både som församlingsplanterare och som pedagog.


Det har ju gått lite trögt för Pingströrelsen att komma igång med församlingsplantering och fortfarande är det ganska spretigt och inte alltid så strategiskt som jag skulle önska. Men nu är det mycket positivt på gång. Regionala ledningsgrupper har bildats i olika delar av landet och där detta skett formas strategier för framtiden. Församlingar blir moderförsamlingar och startar pionjärprojekt från Skurup i söder till Töre i norr. Just nu är det ett tiotal nyplanteringar på gång runtom i landet bara inom Pingst (och då har vi nog inte koll på allt). Inom några regioner finns det ännu inga ledningsgrupper men vi jobbar på för att de ska formas inom kort. Förhoppningsvis kan även Pingst Nationellt centralt gå in och ge ett mer aktivt stöd till församlingsplantering. Det skulle verkligen behövas. Det behövs många nya församlingar i Sverige om alla som bor här ska få en chans att lära känna Jesus Kristus.


Men det är klart. Det räcker inte att starta nya församlingar. Det måste vara rätt sorts församlingar. Det måste vara gemenskaper där man följer Kristus, delar livet med varandra på ett konkret och praktiskt sätt och satsar helhjärtat för att nå ut och tjäna samhället i ord och handling. Vårt uppdrag är att göra lärjungar, döpa dem och lära dem att hålla alla de bud Jesus har gett oss. Det är det det handlar om, varken mer eller mindre. Jag hoppas du vill vara med och förverkliga det uppdraget. Är du beredd att satsa?

lördag 15 november 2008

Alla Folk 2008 i Göteborg

Idag har jag varit i Göteborg. Jag var med på den allkristna missionskonferensen Alla folk 2008 i Smyrnakyrkan. Det är en konferens med en imponerande bredd då den arrangeras av 24 olika missionsorganisationer och samfund. Årets tema var "Hela evangeliet - till hela skapelsen - till vilket pris?" Programmet var mycket bra med gudstjänster, seminarier och 18 olika workshops som behandlade alla möjliga frågor.

Själv bidrog jag med att leda en workshop om församlingsplantering. Mission i Sverige är ju också mission. Jag försökte göra en beskrivning av läget i Sverige, skissade lite på nya sätt att vara församling som verkligen fungerar i vår kultur och tog upp några saker som är viktiga att tänka på när man planterar en ny församling. Jag betonade också att församlingsplantering kan vara både att starta nya församlingar på nya platser och att omplantera gamla församlingar som behöver en nystart. Vi hade ett spännande samtal och det kändes inspirerande.

Jag hann också lyssna på seminariet där Magnus Alphonce delade av sina erfarenheter som församlingsgrundande missionär i Mongoliet och i Mellanöstern. Det blev dagens höjdpunkt för mig. Magnus berättelse blev en utmaning att ge sitt liv för evangeliet, för att Gud ska bli ärad bland alla folk och för att människor ska bli räddade. Bland annat ställde han frågan om inte tryggheten blivit en avgud i Sverige. Vi organiserar och planerar våra liv utifrån hur vi kan få det tryggast istället för utifrån Guds rike och evangeliets utbredande. Därför vågar vi inte sätta våra liv på spel för Guds rikes skull. Jag tror att han har rätt i tryggheten är en avgud. Vad tror du?

Uppdatering 18 nov 2008

Idag har Dagen två större artiklar om Alla Folk 2008. En mycket intressant intervju med huvudtalaren Judy Mbugua från Kenya och ett samtal om evangelisation och sociala insatser med missionsledarna Wilgot Fritzon och Göran Sturve.

torsdag 13 november 2008

Lite mer om Keltisk missionsstrategi

Det här är mitt andra inlägg om den keltiska missionen. Det första finns här.

De keltiska missionärerna levde i en tid av förändring. Romarriket hade fallit och hedniska stammar hade invaderat Europa österifrån (folkvandringstiden, ca 375-570). De keltiska missionärerna lyckades med att föra evangeliet till de hedniska folken i Europa.

Den keltiska kristendomen hade sitt centrum på Irland och spreds därifrån till kontinenten. En av de tidiga ledarna var Columba (521-597). Han var en lärd och from man med rykte om sig att göra under. I tjugo år var han verksam som evangelist, församlingsgrundare och grundare av kloster på Irland. Han Reste till Skottland med tolv följeslagare 563 och grundade en klostergemenskap på ön Iona mellan Irland och Skottland. Denna kommunitet blev ett missionscentrum och därifrån åkte missionärer ut för att evangelisera Skottland och England.

Missionsstrategin var lika genial som enkel. Man reste alltid ut i team och när man kom till en ny plats byggde man upp en missionsby som blev en kombination av kloster och församlingsplantering. I mitten låg en enkel träkyrka och runt den skolsalar och munkarnas hus. Munkarna var byggare, predikanter och lärare. Utanför kärnan byggdes efter hand hus för studenterna och deras familjer allteftersom människor kom till tro. Så formades kommunitetsliknande församlingar som bestod av både gifta och ogifta. Man översatte bibeldelar till folkspråket, tränade inhemska ledare, undervisade dem i Bibeln, hantverk och språk och lärde dem att ta ansvaret för arbetet ibland sitt eget folk. När man skulle öppna ett nytt missionsfält reste man ut i grupper om tolv munkar under ledning av en abbot. Man attackerade inte folkens religioner utan försökte istället anknyta till den inhemska kulturen och inriktade sig på att undervisa sanningen ur Skriften.

En av dem som förde den keltiska missionen till den europeiska kontinenten var Columbanus (543-615). Columbanus var född på Irland och utbildad av keltiska munkar. Han var en framstående bibelutläggare som behärskade både grekiska och hebreiska. I 40-årsåldern blev han missionär i Frankrike, där han grundade flera klostergemenskaper och församlingar. Han utvisades från Frankrike 610 och verkade därefter i Schweiz och Italien till sin död.

Några lärdomar

Det finns många intressanta drag i den keltiska missionen som kan vara viktiga för oss.

Man hade en mycket stor kärlek till naturen och strävade efter att leva i harmoni med och anvar för skapelsen och betonade starkt att man kunde möta Gud i naturen.

Det fanns många framstående kvinnor som var ledare inom den keltiska kyrkan, bland de mest kända är Brigid och Hilda.

Den keltiska kyrkan var också mycket involverad i kulturen och uttryckte sin andlighet genom kreativitet inom sång, musik, poesi, konst och berättelser. Man ville genom kulturella uttrycksformer beskriva sanning, kärlek och skönhet.

Den keltiska andligheten var också öppen för Andens kraft och gåvor och hade en stark betoning på bön och andlig kamp.



I alla dessa avseenden bör vi följa de keltiska missionärerna om vi vill nå vår tids européer med evangeliet om Jesus Kristus.

tisdag 11 november 2008

En ny bok om Barnabas

Den här bloggen har fått sitt namn efter Barnabas i Nya testamentet. Jag gillar Barnabas och jag har honom som en av mina förebilder. Några av skälen till detta har jag redovisat i tidigare inlägg här.

Nu har det kommit en ny bok om Barnabas och hans tjänst som församlingsplanterare. Den är skriven av J.D. Payne och har titeln The Barnabas Factors - Eight Essential Practices of Church Planting Team Members. Ed Stetzer presenterar boken på sin blogg här. Jag har redan beställt boken och ser fram emot att läsa den. Det finns mycket man kan lära sig av Barnabas.

söndag 9 november 2008

Det viktigaste

"I kristider skalas det oviktiga bort och vi fokuserar på det som verkligen betyder något", skrev jag i mitt förra inlägg.

Vad är det då som betyder något? Vad är viktigast? Den frågan kan förstås besvaras på olika sätt. Men jag tycker om det svar som Petrus ger i sitt första brev när han ska sammanfatta det viktigste i den kristna församlingens liv. Han gör det i 1 Petr 4:7-11:


Men nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Den som talar skall komma ihåg att han får sina ord från Gud, den som tjänar att han tjänar med den styrka Gud ger. Låt Gud förhärligas i allt detta genom Jesus Kristus. Hans är härligheten och makten i evigheters evighet, amen.



Vi lever i den sista tiden. Vad är viktigast för oss som individer? Vad är viktigast i den kristna gemenskapen? Vi kan sammanfatta det Petrus säger under tre rubriker.


Bönen och relationen med Gud

Det första Petrus nämner är vikten av att vårda sin gudsrelation. ”Var då samlade och nyktra så att ni kan be.” Var nyktra! Det finns mycket som hotar vårt böneliv. Det är så lätt att vårt andliga liv blir kvävt av allt annat som kräver vår tid och uppmärksamhet. Jag tror faktiskt att man kan säga att det personliga bönelivet är ett mått på den andliga hälsan. Och att det gemensamma bönelivet i församlingen är ett mått på församlingens andliga hälsa. Därför börjar Petrus med bönen när han talar om det viktigaste.


Kärleken och gästfriheten
Det andra är att "älska varandra hängivet". Det är ett härligt uttryck! "Framför allt ska ni älska varandra", skriver Petrus. Kärleken är tydligen det allra viktigaste. Kärleken måste vara synlig och praktisk. Kärlek kan förmedlas på många olika sätt: med ord och uppmuntran, genom att dela med sig och ge gåvor, genom praktisk hjälp m.m. Petrus nämner två konkreta uttryck för kärlek.

1. ”Kärleken gör att många synder blir förlåtna”, skriver Petrus. När man älskar varandra står man ut med svagheter och brister hos varandra och förlåter varandra. Kärleken kan också tillrättavisa när det behövs och det leder förhoppningsvis till att man omvänder sig och får förlåtelse.


2. Gästfrihet är ett annat uttryck för praktisk kärlek. Församlingslivet levs framför allt i hemmen och därför är gästfrihet och öppna hem bland det viktigaste i församlingens liv. Var frimodig och bjud hem människor spontant. Det måste inte vara perfekt när man öppnar sitt hem. Låt ditt hem bli en plats för gemenskap.


Att tjäna med sin gåva
Det tredje Petrus skriver om är vikten av att var och en kommer i funktion i sin uppgift. Gud har en uppgift för var och en och därför har han gett var och en av oss en nådegåva (minst en). Nådegåvor är utrustning för tjänst, en förmåga Gud ger för att vi ska klara vår uppgift. Vi är förvaltare, vi är ansvariga för det vi fått. Därför är det viktigt att du vet vilka gåvor du har och att du börjar använda dem i tjänst för andra. Då blir du en god förvaltare.


Förhärliga Gud i allt detta
Så där har vi alltså de tre viktigaste sakerna enligt Petrus: att be, att älska och att tjäna. Så lägger han till att vi ska låta Gud förhärligas genom allt detta. Gör allt till Guds ära! Det kan tyckas självklart men är ändå bra att säga. Det är inte för att vi själva ska bli ärade, utan för att Gud ska bli ärad och förhärligad som vi ber, älskar och tjänar varandra.


Den gångna veckans kris har fått mig att fundera på vad som verkligen är viktigt i livet. Den här texten i Petrus' första brev tycker jag ger en bra vägledning. Vad tycker du?

fredag 7 november 2008

En vecka av bön

Den senaste veckan har varit dramatisk. En nära vän som varit med i församlingen sen starten i början av 80-talet blev plötsligt och oväntat allvarligt sjuk. Läget var kritiskt i flera dagar. Hela församlingen (och många vänner runtom i Sverige och världen) började be intensivt. Vi har haft en bönekedja dygnet runt i över en vecka och bönesamlingar varje dag. Herren är barmhärtig och har hört våra böner, och läget är nu bättre.

Vanligtvis är det ganska svårt att få församlingen att samlas till bön. Men den här veckan har varit ett enormt uppvaknade. Vi har bett tillsammans på ett sätt som vi inte har gjort på många år. När vi ber händer nånting, inte bara i den vi ber för, utan också i oss själva. Det har varit så tydligt att Herren talar till oss, förnyar våra liv och möter människor på nytt. Jag undrar: Måste det till en kris för att vi ska börja be på allvar?

Det är så lätt att vi blir andligt slöa och tappar vår hängivenhet. Världsliga bekymmer, nöjen, ägodelar och omsorger om det jordiska tar vår uppmärksamhet och vi tappar den andliga skärpan. Känner du igen det? Vi tappar vår iver och förmåga att be.

Petrus skriver så här: "Men nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be" (1 Petr 4:7).
Paulus ord känns också aktuella: "Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren. Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen" (Rom 12:11-12).

När vi samlades i söndags var det någon som sa: "Kristider är Guds megafon". I kristider skalas det oviktiga bort och vi fokuserar på det som verkligen betyder något. Bloggandet har tex känts helt ointressant för mig den sista veckan.

Under hösten har vi jobbat lite med temat "Närmare Gud och närmare varandra" i vår församling. Det är tydligt att det är det som hänt den sista veckan. Vi är så tacksamma till Gud för vad Han gör ibland oss. Det känns som att det är något helt nytt på gång i Guds rike på Råslätt. Men tänk att det ska behövas en allvarlig kris och att någon nästan dör för att det ska ske. Är det så även hos er?

Och hur ska vi kunna förvalta det vi har fått?