tisdag 30 juni 2009

Sommarblandning

Nu är jag med på Facebook

För några dagar sedan gick jag med i Facebook. Mina barn och en del kollegor och elever har uppmanat mig att gå med hela våren, men jag har varit tveksam. Intrycket efter de första dagarna är övervägande positivt. Visst är det lätt att fastna vid datorn. Det kan bli en dålig användning av tiden om man inte ser upp. Visst inns det mycket fånigt. Massa konstiga grupper att gå med i och massa fåniga Quiz att svara på. Jag försöker vara restriktiv. Jag kunde dock inte låta bli att svara på Which famous theologian are you? Jag blev Menno Simons och det är jag mycket glad för. Sen gjorde jag också Which Modern Evangelist/Theologian are You? och då blev jag Greg Boyd. Det är jag också ganska nöjd med. Men frågorna i quizen var konstiga och fåniga så det kunde gå lite hur som helst.
Men det är alltså det positiva som överväger på Facebook. Jag har återknytit kontakten med flera gamla vänner och hittat nya sätt att komunicera och informera. Men jag måste se upp så att jag inte tillbringar för mycket tid vid datorn.

Uppsats om kommuniteter

Holger Karlsson från Kommunitet Kärleksgatan i Malmö har skrivit en uppsats om kristna kommuniteter. Den heter Kärleksfenomenet och tar upp kommuniteter i kyrkans historia och undersöker nio nya gemenskaper i Sverige. Uppsatsen ser mycket intressant ut. Den är på ca 50 sidor och finns att ladda ner som pdf på Kristenunderjord.

Stuart Murray kommer till Sverige

Stuart Murray är en engelsk författare som jag ofta hänvisar till här på bloggen. Han skriver om både församlingsplantering, nya sätt att vara kyrka, bibeltolkning och anabaptism. Nu har jag glädjen att berätta att Stuart kommer till Sverige i början av december 2009. Han kommer att besöka några olika platser. Vi tänker bl.a. ordna en träff för det anabaptistiska nätverket (4/12) och en konferens om församlingsplantering (4-6/12). Båda dessa arrangemang blir någonstans i Stockholm. Hör av dig om du vill hjälpa till. Mer information kommer senare.

Debatten med humanisterna

Dagen har idag två intressanta artiklar som kommenterar humanisternas manifest i DN. Joel Halldorf undersöker och kritiserar den filosofiska grunden för manifestets argumentation. Olof Djurfeldt pekar på det faktum att Guds existens diskuteras i det offentliga rummet. Tio kristna företrädare från olika samfund har också skrivet ett mycket bra och läsvärt svar i DN. Det kan du läsa här. Det är bra att vi tar debatten med humanisterna!

fredag 26 juni 2009

Mitt liv från 0 till 50, del 3

I två blogginlägg har jag skrivit lite om min livshistoria. Lagom till min 50-årsdag skrev jag också en lite längre och lite mer personlig berättelse om mitt liv till mina barn (och andra intresserade).

Nu har jag alltså passerat 50-strecket och jag tänker inte bara bakåt, utan ocskå framåt. Det är bra att reflektera över det som varit och lära sig av sina erfarenheter, men det är också viktigt att "glömma" det som ligger bakom och sträcka sig framåt mot nya mål. Paulus skriver ju i Fil 3:13: "Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig."

Det vill jag göra nu. Vad är det då för något som väntar mig de närmaste åren? Om Gud vill och jag får leva så tänker jag satsa på detta:


Jag tänker satsa på att tjäna Gud och bygga Guds rike lika helhjärtat som i min ungdom, men förhoppningsvis med större vishet. Jesus har varit med mig i alla år och han är värd min tillbedjan och lydnad till min sista dag på jorden. Här är några bibelord som jag vill ha som vägledning och utmaning inför framtiden.


"Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också." (Matt 6:33)


"Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren. Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen." (Rom 12:11-12)


"Var också du beredd att slita ont som en god soldat åt Kristus Jesus. Ingen soldat låter sig upptas av civila angelägenheter om han vill vara sin befälhavare till lags." (2 Tim 2:3-4)

1. Efter en lång time-out har jag kommit tillbaka i ledarskapet för församlingen på Råslätt. Det är skönt att leva i den gamla visionen och se församlingen växa vidare. Råslätts församlingsgemenskap kommer att vara min bas även i framtiden.


2. Jag tänker fortsätta som bibellärare i Mariannelund. Att undervisa Guds ord och få se människor lära känna Gud, växa och vandra med Honom är en stor förmån. Mariannelunds folkhögskola kommer att vara min andra bas.


3. Jag har fått nya uppgifter inom Pingströrelsen och i andra sammanhang när det gäller att vara med och leda mission och församlingsplantering i Sverige. Jag har en känsla av att detta kommer att bli en allt större del av min tjänst.


4. Jag är med och bygger upp ett skandinaviskt nätverk för dem som är intresserade av anabaptismen och dess betydelse i vår tid. Anabaptismen (en kristen frikyrkorörelse från 1500-talet) har ju varit ett av mina stora intressen i många år. Det är tråkigt att det inte är så många som delar det intresset (än). Det tänker jag ändra på under de kommande åren.


5. Jag startade Barnabasbloggen för ett och ett halvt år sedan för att jag vill nå en större krets med mina tankar om församling, tro, lärjungaskap och anabaptism. Bloggandet tänker jag fortsätta med. Nya sociala medier har stor betydelse och nu har jag även gått med i facebook.


6. Framför allt vill jag förstås fortsätta att vara pappa (och morfar, svärfar och förhoppningsvis farfar) och lära känna alla i den växande familjen allt bättre. Jag älskar verkligen min stora familj. Den vill jag finnas till för så länge jag lever.

Här är barnbarnen Casper och Conrad på beök hos morfar i maj 2009.

onsdag 24 juni 2009

Mitt liv från 0 till 50, del 2


Två dagar efter min tjugoårsdag gifte jag mig med Kerstin. Idag firar vi vår trettionde bröllopsdag (bilden är från förra sommaren). När vi var nygifta flyttade vi till höghusförorten Råslätt strax söder om Jönköping. Tillsammans med några vänner startade vi en kristen gemenskap i det utsatta bostadsområdet med ca 5000 invånare. Redan efter ett par år hade gemenskapen vuxit till ca 25 personer och så småningom (1982) bestämde vi oss för att grunda en församling. Råslätts församlingsgemenskap bildades officiellt i september 1983, och jag var en av ledarna i den nya församlingen.

Idag tycker jag att det är intressant att jag redan som 23-åring såg behovet av nya församlingar i Sverige. I en tidningsartikel om vår gemenskap från hösten 1982 låter det så här:

"Jonas tror att det finns många förorter där det finns behov av att grunda nya församlingar...De som bor i Småland är bortskämda med att det finns en församling i varje liten ort. Men i Skåne, i Stockholmsregionen och i Göteborgsregionen finns det många områden där det behövs nya församlingar. Jonas säger vidare att vi kristna skulle göra detta till ett böneämne, att evangelisera Sverige. Särskilt vi kristna i Småland skulle fråga Herren om han inte vill att vi ska flytta till orter där det inte finns några kristna. Vi kan flytta oss strategiskt, och söka utbildning och jobb, där det behövs byggas upp en församling."


Det var inte så många i Sverige som insåg detta 1982. Jag var rätt klarsynt.

Församlingsplantering på Råslätt (20-35)

Mina senaste trettio år kan delas in i två perioder. Från 20-35 handlade mitt liv mest om församlingsplantering och gemenskapsbygge på Råslätt. Det första året var jag och Kerstin anställda som ungdomsledare i Baptistkyrkan i Jönköping för att jobba på Råslätt och i stan. Sen började jag köra buss på halvtid och läste teologi på distans vid Betelseminariet ett par år. Efter att församlingen bildats 1983 kombinerade jag busskörandet med att jobba deltid som pastor i församlingen på Råslätt. Under den här perioden föddes också våra sex barn: Johanna (80), Jakob (82), Joakim (84), Jennie (86), Josef (87) och Joel (92). Det var en mycket intensiv tid. Vi var unga, vi startade församling och vi var en stor småbarnsfamilj. Det mesta funkade bra och församlingen växte, men till slut gick jag in i väggen. 1993 var det tvärstopp och jag tog helt slut. Jag försökte hänga i, men till slut lämnade jag ledarskapet i församlingen och började köra buss på heltid. Jag trodde att jag var slut som kristen ledare och församlingsbyggare.

Bibellärare i Mariannelund (35-50)

Någon gång i 20-årsåldern började jag drömma om att få jobba på heltid med bibelundervisning. Undervisning var det som jag gillade mest i pastorsjobbet och att få jobba på bibelskola trodde jag skulle passa mig perfekt. Ändå tvekade jag när dörren öppnades.

På hösten 1993 var jag som sagt ganska utsliten och körde buss på heltid. Johan Arvidsson, en gammal vän som jobbade som lärare på Mariannelunds folkhögskola, kom till Råslätt några gånger under hösten och hjälpte oss med församlingsutveckling. Jag orkade inte delta så mycket i utvecklingsarbetet, men pratade med Johan några gånger och han förstod att jag inte mådde bra. Han frågade om jag kunde komma och vikariera för honom i Mariannelund tio dagar under vårterminen 1994. Jag tvekade. Jag kände det som att jag inte hade något att ge och visste inte om jag skulle klara det. Ändå fanns det en längtan och en dröm att få undervisa Guds ord igen och jag tackade ja.

När jag mötte eleverna i klassrummet var tröttheten bortblåst. Glädjen och glöden fanns där igen och mina gåvor fungerade. Jag tyckte att det var fantastiskt. På Mariannelunds folkhögskola verkade man också nöjda med min insats och erbjöd mig att jobba halvtid som lärare från och med hösten 1994. Jag tackade ja utan att tveka den här gången. Snart blev det 75% och efter något år blev det heltid. Jag hade hittat mitt drömjobb!

Det var också bra med fasta arbetstider och det stora avståndet mellan hem och arbete. Jag kunde vara mer ledig och tillgänglig hemma och resorna med tåg och buss blev värdefull egentid och förberedelsetid. Jobbet i Mariannelund hjälpte mig att komma tillbaka och sakta men säkert återfick jag kraften, kreativiteten och livsglädjen.

Vi stannade trots allt kvar i gemenskapen på Råslätt, även om det blev mer än tio års time-out från ledarskapet. Det tog tid att komma tillbaka och vi såg våra tonåringar växa upp och flytta hemifrån. De sista åren har jag dock kommit tillbaka på allvar även i församlingen och står nu med i ledarskapet igen. Det känns fantastiskt! Det har varit en lång resa, men nu är cirkeln sluten.

Jag har många stora passioner i livet. Två av de viktigaste är församlingsbyggande och bibelundervisning. Båda har funnits med hela tiden men betoningen har varit lite olika. Under de sista åren har jag kommit in i en ny fas då jag också har fått börja arbeta med utbildning och strategi för församlingsplantering i Sverige. På något sätt tror jag att detta alltmer kommer att bli mitt fokus. I den sista delen av min livshistoria tänker jag skriva något om hur jag ser på det som kommer i framtiden. Fortsättning följer!

Jag har skrivit en del om Råslätts församlingsgemenskap här på bloggen. Du finner alla inläggen här. Församlingens historia har jag skrivit om i häftet "Berättelsen om Råslätts församlingsgemenskap 1983-2003" (20 sidor), som du kan få som pdf om du mailar till mig på jonas(at)mariannelund.nu.

måndag 22 juni 2009

Mitt liv från 0 till 50, del 1

Idag fyller jag 50 år. Det känns stort. Under hela våren har jag reflekterat över mitt liv och hur det har varit. Det finns mycket jag är tacksam för och det finns en del som varit svårt. Utan tvekan har jag levt mer än halva mitt liv på jorden. Hur ska jag göra det bästa av den tid som är kvar? Det är också något jag funderar på. Idag tänker jag berätta lite om mig min livshistoria för bloggens läsare. Jag hoppas att du hänger på.

Barndom med bollsport (0-15)

Jag föddes i Uppsala där båda mina föräldrar läste teologi. Efter Pappas prästvigning flyttade vi till Borås, sen till Skara, för att till slut hamna i Jönköping när jag var åtta år. Jag hade haft ganska tuffa år i Skara så flytten till Jönköping var ett rejält lyft. Där fick jag många vänner, trivdes bra och satsade så småningom helhjärtat på sporterna fotboll, handboll, basket och badminton. Det var träning eller match nästan varje dag från jag var elva fram till jag fyllde femton.


Vändpunkten

Vid allhelgonahelgen 1974 följde jag med Pappa till kyrkan för att lyssna på en missionär. Jag kommer inte ihåg något av vad han sa, men han sålde böcker. När jag stod och tittade på böckerna kom Pappa och sa att han kunde betala om det var något jag vill ha. En sån chans missar jag inte, så jag valde två små böcker som jag tog med hem. Den ena boken hette ”Tänk på din framtid” och den förvandlade mitt liv. Jag läste den samma dag. Den hade ett mycket utmanande budskap och tre saker blev tydliga för mig.

För det första gick det upp för mig att jag levde hela mitt liv med mig själv i centrum och att Gud hade ett mycket litet utrymme någonstans i utkanten. För det andra förstod jag klarare än tidigare att Jesus hade dött för min skull och för att föra tillbaka mig till Gud. För det tredje insåg jag att man inte kan vara halvhjärtad som kristen. Det handlar om att satsa allt och låta Jesus få styra livet, hela livet. Det är han som ska vara i centrum, inte jag. Den dagen blev jag kristen på riktigt. Jesus kom in i mitt liv och allt blev förändrat. Sen den dagen för 35 år sedan har jag vandrat med Gud och försökt att följa Jesus.


En ny livsinriktning (15-20)

De fem följande åren var väldigt avgörande för hur mitt liv har blivit. För det första fick jag nya intressen: Jag började läsa Bibeln jättemycket. Jag ville lära mig mer om Gud och det kristna livet och läste massor med kristna böcker. Nästan all fritid gick till kristna skolföreningen, bönegruppen, ungdomsarbete i kyrkan, kristna konferenser och annat liknande. Jag ägnade mig knappast åt något annat. Skolan gick bra men var inte första prioritet. Intresset för sport avtog och avslutades succesivt när tiden inte räckte till. De här åren levde jag också med ett väldigt kort tidsperspektiv. Vi var rätt säkra på att jorden skulle gå under och Jesus komma tillbaka inom bara några år, så det kändes inte så viktigt att satsa på utbildning. Det var viktigare att sprida budskapet.

För det andra fick jag nya vänner i de kristna sammanhangen. Vänner som kom närmare än några vänner jag haft tidigare. De viktigaste var de som var med i den bönegrupp vi hade under hela gymnasietiden. Det var Jag, Olle, Peter, Anki, Annica och Kerstin som var kärnan i gruppen. Gemenskapen i den gruppen under de åren betydde oerhört mycket för mig när det gällde att öppna mig, visa känslor, släppa människor nära och bli helad från den inbundenhet som så ofta varit ett hinder för mig tidigare. Kerstin och jag hade varit med i samma gäng i drygt två när vi under en konferens i Örebro på påsken 1977 bestämde oss för att bli ett par.

Under bara några få år mötte jag alla de rörelser som kom att forma mitt liv. Den karismatiska rörelsen med öppenheten för Andens verk och gåvor, Jesusrörelsen med sin enkelhet, avslappnade stil och hängivna evangelisation, kommunitetsrörelsen med betoning på att leva i gemenskap och dela livet i vardagen, missionsrörelsen och OM (Operation Mission) med fokus på de onådda folken och medvetenheten om att unga människor kan förändra världen, den evangelikala rörelsen med tron på Bibeln som Guds ord och apologetiken genom framför allt Francis Schaeffer, som visade att tron är intellektuellt hållbar. Dessutom fick mötet med baptismen mig att lämna Svenska kyrkan, låta döpa mig och tro på den fria församlingen. Och så någon gång när jag snart skulle fylla 20 mötte jag anabaptismen för första gången och fann ett sammanhang där mycket av det jag hade med mig kunde integreras.


När jag fyllde 20 var mina grundläggande värderingar och övertygelser på plats och jag var redo för den stora utmaningen: att bygga en kristen gemenskap på Råslätt. När jag idag fyller 50 lever jag fortfarande i den gemenskap jag startade som 20-åring och jag bärs av samma övertygelser som jag hade då. Vad som hänt under de senaste 30 åren återkommer jag till om ett par dagar. Fortsättning följer!

torsdag 18 juni 2009

Ömsesidig integration

När jag har varit på Nyhem under veckan har jag funderat på varför det är så få med utländsk bakgrund som är med på konferensen. Jag har knappt sett en enda. Enligt Dagens artikel är det likadant på Torpkonferensen. Det känns tragiskt att integrationen är så dålig i den svenska kristenheten. Jag tycker att det är ett stort problem.

På Torpkonferensen tar man i alla fall upp problemet i ett Seminarium med John van Dinther. Seminariet har rubriken "Annorlunda, mångkulturell och färgglad - det handlar om framtidens församling" och presenteras i Dagen. Detta är en mycket viktig fråga och John van Dinther har helt rätt i sin analys.

Jag är med i en mångkulturell församling. Råslätts församlingsgemenskap består av runt 150 personer från knappt 15 olika länder. Det är inte alltid så enkelt att få det att fungera, men vi jobbar målmedvetet på att vara en blandad församling där det finns plats för alla. Vi pratar om ömsesidig integration och betonar att vi alla behöver lära oss av varandra och gå varandra till mötes. Det vilar ett speciellt ansvar på oss som är infödda svenskar att välkomna nya människor, bjuda till, ta kontakt och öppna oss för nya sätt att tänka och planera. Att vara en mångkulturell församling är inte den enklaste vägen, men när det fungerar är det enormt starkt vittnesbörd om Guds rike.

Vi vill gärna ha kontakt med andra mångkulturella församlingar i Sverige. Vi känner till några stycken, men vill lära känna fler. Jag tror att vi har mycket att ge varandra. Om du känner till någon mångkulturell församling kan du väl skriva om den i en kommentar till detta inlägg.

Bibeln säger mycket om hur vi ska behandla invandraren. Jag vill peka på 3 Mos 19:33-34:

"Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv"

Tänker ni på det i din församling?

onsdag 17 juni 2009

Distansutbildning i församlingsplantering

Idag fick frågan om församlingsplantering i Sverige stort utrymme i Dagen. Bl.a. genom en liten intervju med den här bloggens författare. Tyvärr nämner artikeln ingenting om den distansutbildning i församlingsplantering som vi har på Mariannelunds folkhögskola. Så jag fortsätter att göra reklam för den här på bloggen istället. Jag är ledare för kursen och det finns fortfarande möjlighet att söka till läsåret 09/10. Jag har skrivit om kursen tidigare här, här och här. Mer inormation finns på skolans hemsida.

En positiv sak på årets Nyhemskonferens är att man släpper fram flera kvinnliga talare. Det tycker jag är toppen och deras undervisning har varit mycket uppskattad. Här kan du läsa om Charlotte Scanlon och Sara Lindholm. Båda hade bra och praktisk undervisning om att bygga en fungerande utåtriktad kyrka i vår tid. Både män och kvinnor kan vara med och plantera nya församlingar! Läs också om pingstpionjären Gerda Åström som startade flera församlingar i början av 1900-talet.

tisdag 16 juni 2009

Församlingsplantering och annat på Nyhem

Nu har jag varit ett par dagar på Nyhemskonferensen och gjort mitt bästa för att aktualisera behovet av nya församlingar i Sverige. Igår hade jag ett miniseminarium på 15 minuter om församlingsplantering. Jag hann också med att lyssna till Magnus Persson och Niklas Piensoho som båda talade i den nya Nyhemshallen på förmiddagen. Dessutom blev det några pratstunder med härliga människor. Idag har jag pratat med andra människor, lyssnat på andra utmanande talare och spelat fotboll.

Titeln för mitt lilla seminarium igår var Nya församlingar för en ny tid. Den första halvan av 1900-talet var pingströrelsen en församlingsplanterande rörelse. Det är den inte längre. Jag försökte peka på vad som behövs för att den svenska pingströrelsen återigen ska bli en församlingsplanterande rörelse. Jag tror nämligen att det är nödvändigt att den blir det om den ska fortsätta att vara ett redskap i Guds rike. Dagen skriver om mitt seminarium här.

Idag aktualiserades samma sak genom en fotbollsmatch mellan föreståndare och medarbetare. Jag var med och spelade i det segrande laget (medarbetarna) och genom matchen startades en fond för församlingsplantering i Sverige. Läs mer om matchen i Dagen, nyhemsbloggen och på pingst.se. Jag klarade mig faktiskt ganska bra, trots att jag var bland de äldsta på planen. Det kändes att det var 15 år sedan jag spelade en fotbollsmatch senast.

Det svenska samhället har genomgått en total förändring på 100 år. Igår förmiddag gjorde Niklas Piensoho en mycket intressant och givande analys av vår tid. Det var en riktigt skärpt omvärldsananlys. Han framhöll hur viktigt det är att vi förstår den tid vi lever i och sträcker oss ut för att nå människor med evangeliet. Både gamla och nya församlingar behöver hitta nya sätt att vara kyrka. Det märks på alla möten att hela pingströrelsen är inställd på omprövning och förändring. Det känns mycket hoppfullt. Du kan se och höra Nyhemskonferensens möten här.

Ungdomskonferensens talare Francis Chan var mycket uppskattad med sitt budskap om radikalt lärjungaskap. I Dagens intervju säger han: "Det är inte möjligt att vara kristen utan att vara lärjunge, kristen är man när och om man följer Kristus. En del verkar vilja försöka komma undan med att ge sig och sitt så lite som möjligt men det är inte lärjungaskap, Jesus är tydlig med att det är allt eller inget." Han hade samma betoning på praktisk kristendom som den övriga konferensen. Det märks också genom ett nätverk för miljö och rättvisa.

Uppdatering 17 juni: Idag uppmärksammar Dagen församlingsplantering genom att skriva om Gerda Åström, som planterade många församlingar i Norrland och fick ge namn till fotbollsmatchen på Nyhem.

fredag 12 juni 2009

Den Gud som finns till

Humanisterna har startat en kampanj med budskapet Gud finns nog inte. Det är spännande att ateisterna bedriver mission för att sprida sin övertygelse. De har de all rätt att göra. Redan Balthasar Hubmaier försvarade på 1500-talet ateisternas rätt att uttrycka sina åsikter. Det är också bra att frågor om Gud och tro diskuteras öppet i media. Ett stort tack till humanisterna för att de hjälper till att föra upp frågan. Idag fick t.ex. Elisabeth Sandlund debattera med Christer Sturmark i SVT:s morgonsoffa. Läs mer om olika åsikter om kampanjen här.

En annan positiv effekt av kampanjen är att behovet av apologetik blir tydligare bland de kristna. Apologetik handlar om intellektuella argument för att förklara och försvara den kristna tron. Det handlar helt enkelt om att visa att den kristna tron är intellektuellt hållbar och fungerar att leva efter. Roger Arnfjell har startat bloggen Gud finns nog för att möta humanisternas kampanj. Det är ett bra initiativ.

Apologetik är viktigt av flera skäl. För det första är det viktigt att undanröja intellektuella hinder för tron. Människor blir inte kristna bara genom att höra övertygande argument. Men goda argument kan undanröja hinder och hjälpa människor på vägen till tro. För det andra är apologetik också viktigt för att stärka de kristna i sin övertygelse och sin frimodighet att den kristna tron är intellektuellt hållbar.

När jag gick på gymnasiet i slutet av 70-talet läste jag mycket apologetik och jag gjorde mitt specialarbete (projektarbete) som en apologetisk uppsats med rubriken Tro på fast grund. Den författare som betydde mest för mig under den tiden var utan tvekan Francis Schaeffer. Hans böcker The God Who is There (svenska: Den Gud som finns till), Escape from Reason (svenska: På flykt från förnuftet) och He is There and He is not Silent har övertygande argumentation för att tro att Bibelns Gud existerar. Francis Schaeffer är med sitt livsverk L'Abri en härlig kombination av evangelist, filosof och bibelutläggare. Han är utan tvekan en av 1900-talets mest inflytelserika kristna tänkare. Han presenteras även på Wikipedia.

I Sverige idag är väl Stefan GustavssonCredoakademin en av de främsta apologeterna. Men det finns också flera andra intressanta författare som Per Ewert (blogg) och Henrik Kindvall. Jag tror att apologetik behövs även i vår postmoderna tid.

torsdag 11 juni 2009

Klart för match!

Nu är det klart. Jag ska vara med och spela i årets stora fotbollsmatch på Nyhemsveckan. Matchen spelas mellan ett lag bestående av församlingsföreståndare och ett lag med medarbetare. Jag ska vara med i medarbetarlaget. Matchen spelas till förmån för församlingsplantering. Det ska bli riktigt kul! Läs mer i Dagen och på Jaktlunds eller Stefan Beimarks blogg.

Det var ett tag sen jag spelade fotboll, men förhoppningsvis finns både spelsinnet och bollkänslan kvar. Konditionen är det i alla fall inget fel på. Kom till rutan på Nyhem på tisdag kl 17.30 för att se matchen och stötta församlingsplantering. Vi får se om jag håller måttet bland pingstpastorerna.

onsdag 10 juni 2009

Läs om församlingsplantering

Tidningen Pingst.se har i senaste numret en artikel om vår distansutbildning i församlingsplantering. Den hittar du här. Du kan läsa mer om kursen på skolans hemsida här.

söndag 7 juni 2009

Rösta i EU-valet, eller inte?

Idag är det val till EU-parlamentet. Det pågår ett samtal om att rösta eller inte rösta på flera kristna bloggar. Jag har deltagit i samtalet på Kristen underjord och Operation övre salen. Det är en intressant fråga och jag tycker att det är bra att använda sin rösträtt och delta i valet. Rösta på någon som du tror kan bli en positiv faktor i EU-parlamentet. Dagen presenterar några alternativ, och skriver mer här 1, 2, 3, 4.

Fler bloggare som tar upp ämnet är John Nilsson och Emanuel Karlsten.

onsdag 3 juni 2009

Akademisk pastorsutbildning - funkar det?

Dagen skriver idag om Högskoleverkets kritik mot teologiska utbildningar och avslag på ny ansökan om examensrätt för bl.a. PTS, ÖTH och Johannelund. Jag är inte emot teologisk utbildning på akademisk nivå. Men jag ser vissa problem med att pastorsutbildningen inom frikyrkorna sker på akademisk nivå och anpassas efter Högskoleverkets krav. För ett år sedan skrev jag mitt examensarbete på folkhögskollärarprogrammet på Linköpings Universitet. Jag skrev då om fältbaserad ledarutbildning med tanke på den distansutbildning i församlingsplantering som vi höll på att starta på Mariannelunds folkhögskola. I arbetet framhöll jag fördelarna med att utbilda kristna ledare på folkhögskolenivå. Mina tankar kanske är relevanta i dagens situation. Vad tycker du? Här följer ett utdrag.

Folkhögskolans möjligheter

"Min utgångspunkt är att folkhögskolan erbjuder unika möjligheter för en praktisk ledarutbildning. Jag ser vissa fördelar med att skapa den nya utbildningen just inom folkhögskolans ram och därför vill jag börja med att ge några argument för detta. Varför ska man egentligen utbilda församlingsplanterare på en folkhögskolekurs? Vad har folkhögskolan för fördelar?


Historiskt sett har västerländsk utbildning betonat det teoretiska. Även utbildningen av pastorer, präster och kristna ledare har ofta varit akademisk och teoretisk med ganska liten kontakt med den praktiska verkligheten man utbildar sig för. Frank Viola hävdar i boken Pagan Christianity att de första kristna under Nya testamentets tid utbildade ledare på ett helt annat sätt. Han skriver: ”Unlike today´s ministerial training, first-century training was hands-on, rather than academic. It was a matter of apprenticeship, rather than of intellectual learning” (2008:200). Istället efterlyser han en utbildning som är praktisk och erfarenhetsbaserad. Jag instämmer i Violas analys och det är en sådan utbildning jag vill vara med och forma.


Högskolan lägger ofta betoningen på det teoretiska och det praktiska kan få en underordnad betydelse. På folkhögskolan är det större frihet att ha en stor praktisk del i utbildningen och att utforma kursen efter deltagarnas behov och önskemål. Man behöver inte heller ta samma hänsyn till akademiska krav. Ändå kan man ha akademiska ambitioner och sträva efter att hålla en akademisk nivå på den teoretiska delen, även om man inte kan dela ut akademiska poäng.


Folkhögskolan har också fördelen att den kan anta personer till utbildningen, oberoende av högskolebehörighet. Den har också en större frihet i examinationen av kursdeltagarna. Folkhögskolan kan ge kursdeltagarna en rekommendation utifrån den personliga mognaden och förmågan. Nackdelen är förstås att man inte får akademiska poäng på en folkhögskola. Det kan uppfattas som en stor brist för några, men att få akademiska poäng behöver inte vara avgörande. Det kan rentav vara en fördel att betona praktiskt och livslångt lärande istället för akademiska poäng när det gäller att utrustas för tjänst i Guds rike. Det viktigaste är att vara i en process av livslångt lärande och det är mycket lärande man inte kan få poäng för (det mesta faktiskt). Alan Hirsch skriver följande om teologisk utbildning som bygger på en akademisk modell: ”the seminaries, or institutions built on a similar academic model, are largely unable to produce disciples and missional leaders” (Hirsch 2006:122). Jag är inte emot teologisk utbildning på akademisk nivå, men vill framhålla att en del typer av kristen ledarutbildning passar bättre på folkhögskolenivå."

Citerade böcker:
Hirsch, Alan: The Forgotten Ways, Brazos Press 2006
Viola, Frank & Barna, George: Pagan Christianity, Tyndale 2008

Ur mitt examensarbete:
Teori och praktik i en fältbaserad ledarutbildning,
Linköpings Universitet 2008

Uppdatering 4/6: Dagen har idag nya artiklar i ämnet: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7.