Mikael Tellbe svarar om ledarskap i Efesos

Förra veckan skrev jag om Dagens intervju med Mikael Tellbe om de kristna i Efesos. Jag hade några kritiska synpunkter. Nu har jag fått ett utförligt svar från Mikael. Det publiceras här i sin helhet. Tack Mikael för att du tog dig tid att svara. Det skulle vara intressant om ni som kommenterade mitt inlägg också vill kommentera det här svaret. Själv får jag väl återkomma med respons när jag har funderat lite (mitt svar finns här). Här följer Mikaels text:

Efesoskristna

Några kommentarer till Jonas inlägg om ledarskap i Nya testamentet i allmänhet och i Efesos i synnerhet. Kul att frågan uppmärksammas. Även om Jonas håller med om att det finns en mångfald av församlings- och ledarstrukturer i Nya testamentet, blir Jonas konklusion att jag "överdriver mångfalden av ledarstrukturer i Nya testamentet".

Det är viktigt att se att i alla de tidiga kristna texter som hör hemma i Efesosområdet, så pågår det någon form av maktkamp angående rätten att definiera den sanna Jesustron. I samtliga texter finns det en grupp avvikare som avdefinieras denna rätt, vare sig det handlar om judekristna gnosislärare (1-2 Tim), nikolaiter (Upp), "de som förnekar att Jesus är Kristus" (1-3 Joh), eller en grupp doketister (Ignatius). I detta har jag velat uppmärksamma hur de olika texterna driver olika sätt att auktorisera och legitimera sin egen tradition och struktur. I denna kamp om vem som äger rätten att definiera Jesustron skapas olika prototyper med syfte att hålla samman de olika grupperingarna och skapa en gemensam identitet.

I Timotheosbreven grundas auktoriteten för Jesustraditionen på Paulus egen omvändelseerfarenhet (1 Tim 1:12-20). Utifrån denna kallelse byggs en typ av tidigt "successionstänkande" in i ledarskapet ("anförtro detta åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur", 2 Tim 2:2) med tydliga ledarskapsstrukturer bestående av församlingsledare (episkopos), äldste (presbyteros) och diakoner (diakonoi). Även om det är omdiskuterat, tycks det finnas en skillnad mellan en episkopos och en presbyteros; alla episkopos tillhörde gruppen av presbyteros, men alla presbyteros fungerade inte som episkopos (jfr. 1 Tim 5:17). I 1-2 Tim är det framför allt lärartjänsten och uppgiften att undervisa/tradera som står i centrum. I Timotheosbreven kopplas denna auktoritets- och legitimitetsstruktur framför allt till den antika familjestrukturen; den ideale församlingsledaren blir en gift man med barn och som kan "styra sitt eget hus" (1 Tim 3:1-7). Dessa strukturer anser jag bära drag av hierarki. Det talas om en episkopos med ett specifikt utnämnt ledarskap som tycks bygga på strukturer hämtade från den judiska synagogan och samtida antika familjestrukturer. När Jonas säger att han inte ser några som helst hierarkiska strukturer i dessa texter har jag en känsla av att det är han som överdriver.

Angående Uppenbarelseboken, säger Jonas: "I Uppenbarelseboken syns överhuvudtaget ingen auktoritetsstruktur." Jag håller inte med. Johannes auktoritet som profet är ytterst grundad på Kristusmötet och kallelsen till profet på Patmosvisionen (Upp 1:1-2, 9-20). Vid sidan om ett direkt, profetiskt tilltal, är den sanna Jesustraditionen garanterad genom profetens himmelsfärd (4:1ff). Här skapas en auktoritetstradition som knyter an till den judiska apokalyptiken, där apokalyptikerna byggde sin auktoritet och legitimitet på himmelsfärder med karismatiska kallelseupplevelser och himmelska tronvisioner. Profettraditionen är stark i Uppenbarelseboken: Johannes tilltalas om "profet" och han och hans mottagare ställs i en profettradition (10:7, 10-11; 11:6, 18; 18:20, 24; 19:10; 22:7-10, 18-19).

Begreppet "äldste" (presbyteros) får en andlig, symbolisk innebörd och avser snarare himmelska änglavarelser inför Guds tron än ett lokalt ledarskap i församlingen (4:4, 10). Det är även värt att notera att Uppenbarelsebokens profet så ensidig hänvisar till profettraditionen och adresserar sina läsare som profeter. Profettjänsten betonas ensidigt och på bekostnad av andra tjänster i urkyrkan. Läraren, som är så viktigt i 1-2 Tim, omnämns överhuvudtaget inte i Uppenbarelseboken. Det innebär inte att Johannes inte kan ha känt till andra församlingsstrukturer; om han, å andra sidan, skulle ha känt till liknande strukturer är det desto mer anmärkningsvärt att han inte väljer att adressera dessa ledare.

Vad det gäller Johannesbreven, betvivlar jag (av syntaktiska, lingvistiska och teologiska skäl) allt mer att dessa skulle vara författade av samme Johannes som Uppenbarelseboken. Fornkyrkan känner till ett antal personer vid namn "Johannes" i urkyrkan. I Johannesbreven byggs auktoriteten och legitimiteten för den sanna Jesustron vare sig på en apostolisk kallelseerfarenhet eller på en profetisk himmelsfärd, utan på Andens närvaro i den kristna gemenskapen: "Ni däremot har blivit smorda av den helige och känner alla sanningen" (1 Joh 2:20). För Johannes är det Anden, given till de troende, som leder de troende till sanningen och som skapar legitimitet och garanterar den sanna Jesustraditionen. I Johannesbreven finner vi en viss ledarstruktur med en "äldste" (presbyteros, 2 Joh 1; 3 Joh 1) som adresserar sina medarbetare, men termen "äldste" används här inte med samma tekniska innebörd som i Pastoralbreven eller hos Ignatius. Hos Johannes verkar en "äldste" snarare avse en person som i kraft av sin ålder är bärare av den kristna traditionen. De horisontella relationerna betonas: (3:1-2). Det är den troende gruppen som helhet som adresseras och som utgör basen för förmedlandet av Jesustraditionen (1 Joh 1:1-5).

Min slutsats är alltså att det finns olika auktoritets- och legitimitetsstrukturer som drivs bland de troende i Efesosområdet. Som ett led i en pågående identitetsformationsprocess kan man läsa dessa texter som att de står i dialog eller, till och med, i polemik mot varandra.

Mikael Tellbe

Mitt svar på denna text finns här: Svar till Mikael Tellbe om ledarskap i Efesos.