lördag 28 april 2012

Jabes bön eller Herrens bön?


Dagen har två intressanta artiklar om Herrens bön där den gamla och nya översättningen jämförs (här och här). Det påminde mig om en artikel jag skrev i Dagen för tio år sedan (här). Det var en recension av den då nyutkomna boken Jabes bön av Bruce Wilkinson. Artikelns slutsats var att det är bättre att be den bön Jesus har lärt oss att be än att be Jabes bön, även om den inte är dålig. Idag känns det aktuellt att publicera den gamla artikeln igen så det får bli dagens blogginlägg. Jag hoppas att någon finner den intressant. Så här skrev jag för tio år sedan:

Amerikansk storsäljare – boken om Jabes och hans bön

Så har den då kommit på svenska. Boken om Jabes och hans bön, som blivit en storsäljare i USA sen utgivningen år 2000 och sålt i många miljoner exemplar. Författaren Bruce Wilkinson är utbildad vid Dallas Theological Seminary och grundare för organisationen Walk Thru the Bible Ministries. Han säger sig ha bett Jabes enkla bön dagligen i trettio år och presenterar nu denna lilla bön som nyckeln till ett välsignat och segerrikt liv i Guds tjänst.
Jabes nämns helt kort i 1 Krön 4:9-10. Texten lyder: Jabes hade högre anseende än sina bröder. Hans mor gav honom namnet Jabes, ’ty’, sade hon, ’jag födde honom med smärta’. 10Men Jabes åkallade Israels Gud: ’Välsigna mig och gör mitt område stort. Låt din hand stödja mig och befria mig från olycka och smärta.’ Och Gud uppfyllde hans önskan.” Jabes nämns inte någon annanstans i Gamla eller Nya testamentet. På bara ett par år har Jabes blivit en av de mest omtalade bibliska personerna, tack vare Bruce Wilkinsons bok. Wilkinson bygger nämligen hela sitt budskap på dessa verser, och budskapet säljs med mycket stora löften. På bokens baksida kan vi läsa: ”… upptäck hur en föga känd biblisk hjältes anmärkningsvärda bön kan frigöra Guds favör, kraft och beskydd… en enda daglig bön kan hjälpa dig att lämna det förflutna bakom dig…” I författarens eget förord får vi veta att det är ”en djärv bön som Gud alltid besvarar… den innehåller nyckeln till ett liv som är föremål för Guds särskilda favör” och att ”tusentals troende som ber på detta sätt ständigt får uppleva tecken och under i sina liv”. En liten, billig bok med sådana löften blir givetvis en storsäljare i en kristenhet som vill ha snabba och enkla lösningar.

Bokens budskap

Boken om Jabes har ett enkelt budskap som inte är särskilt märkvärdigt eller revolutionerande. Jag blir själv ganska förvånad över att den blivit så uppmärksammad. Boken uppmanar oss att be Jabes bön varje dag. Bönens fyra rader utläggs en i sänder och fylls med innehåll. Med stor fantasi och en hel del spekulation fyller författaren berättelsen med detaljer om Jabes uppväxt och livssituation som vi inte kan ha en aning om. Texten kryddas också med berättelser ur författarens eget liv som påstås bevisa nyttan av att be Jabes-bönen. ”Jag är själv ett levande bevis på detta”, skriver Bruce Wilkinson.

Låt oss se lite närmare på hur Wilkinson utlägger Jabes bön.

Den första av de fyra stroferna är bönen om att bli välsignad av Gud. Gud vill välsigna oss, men gör det inte om vi inte ber honom om det. Om du inte ber om Guds välsignelse kommer du att missa den. Författaren uppmanar läsaren att vara mer ”självisk” i sina böner och inte dra sig för att be om materiell välsignelse, men säger samtidigt att det är Gud som bestämmer hur Han vill välsigna oss.

Den andra bönen är bönen om ett utvidgat område. Denna bön som i Jabes verklighet handlade om ett större landområde tolkar författaren om till en bön om att få en större tjänst för Gud. ”Låt mig få bli mer använd av dig” är en utmärkt bön, men knappast det som Jabes bad om.

Den tredje raden i Jabes bön handlar om att be om Guds kraft och stöd. Här tolkar Wilkinson Jabes bön som en bön om kraft i tjänsten och om att bli fylld av den helige Ande liksom lärjungarna i Apostlagärningarna. Återigen fyller författaren Jabes bön med ett nytestamentligt innehåll. Att dagligen be om att fyllas med Andens kraft är naturligtvis bibliskt, men det har egentligen inte så mycket med Jabes att göra. Många kristna som aldrig har hört talas om Jabes ber varje dag om att fyllas av Anden och upplever frukterna av det.

Den avslutande bönen är en bön om att bli bevarad för det onda, skyddad från frestelser och prövningar. Det är bönen om beskydd i den andliga kampen och det är en bön som även Jesus uppmanar oss att be i Fader vår.

Jabes bön i Wilkinsons tolkning blir alltså: ”Herre, välsigna mig, låt mig bli mer använd av dig, fyll mig med Andens kraft och bevara mig för det onda.” Om vi med uppriktigt hjärta sträcker oss mot Gud och ber denna bön varje dag så kommer det säkert att leda till välsignelse, förändring och fruktbärande. Om Jabes bön kan inspirera till detta är det gott och väl.

Kritiken mot boken

När man läser boken väcks dock flera frågor och den har också fått en del kritik i USA. Den främsta kritiken gäller den svaga bibliska grunden för att göra Jabes bön till en mönsterbön för den kristne. Jabes och hans bön nämns inte i någon annan bibeltext och varken Jesus eller apostlarna uppmanar oss att be Jabes bön. Jabes är en man som bad och Gud gav honom det han bad om, varken mer eller mindre. Vi kan inspireras av det men ska inte bygga en hel lära om bön på det. Att presentera Jabes bön som en bön Gud alltid besvarar eller som nyckeln till ett liv med Guds favör saknar helt bibliskt stöd. Bruce Wilkinson kritiseras med rätta för att han lovar mer än vad Guds ord lovar. Eftersom han inte kan styrka sin undervisning med Bibeln försöker han bevisa den med att hänvisa till att den fungerar i hans egen och andras erfarenhet.

Boken kritiseras också för att den uppmanar till själviska böner. ”Är det möjligt att Gud vill att du ska vara mer ‘självisk’ i dina böner”, frågar författaren och svarar med ett ja. Samtidigt betonar Han att Gud vill välsigna oss, att Han vill att vi ska be honom om det och att en sådan bön inte behöver vara självcentrerad. Gud välsignar oss för att vi ska ge vidare till andra. I NT uppmanas vi också att be för våra egna behov och låta Gud få veta alla våra önskningar (Fil 4:6) samtidigt som vi varnas för att be med själviska motiv (Jak 4:3). Wilkinson verkar också missa att det nya förbundets välsignelser främst är andliga (se Ef 1:3-14).

För det tredje kritiseras boken för att den presenterar Jabes bön som en magisk formel som garanterar framgång. Bruce Wilkinson verkar själv inte betrakta bönen på det sättet, men skriver ändå saker som kan leda tankarna i den riktningen. I det första kapitlet skriver han: ”Nästa morgon bad jag Jabes bön ord för ord. Och nästa. Och nästa. Nu har det gått trettio år och jag har ännu inte slutat.” I det avslutande kapitlet får vi en mängd konkreta förslag, bl.a: ”Bed Jabes-bönen varje morgon….Skriv ut bönen och tejpa fast den i din bibel, i din almanacka, på badrumsspegeln….Läs den här lilla boken en gång i veckan under en månad….” Här är det många som menar att Wilkinson närmar sig en framgångsteologi som hävdar att bara man ber på rätt sätt och tror på rätt sätt så garanteras man framgång och välsignelse både materiellt och andligt. Det handlar inte så mycket om Guds suveräna vilja, utan mer om att upptäcka de rätta metoderna för att få ut så mycket som möjligt.

Herrens bön eller Jabes bön – Hur ska vi be?

För Jesu lärjungar är det inte Jabes bön som är den bön vi bör be varje dag. Det är Herrens bön. Jesus ger sin undervisning om bön i bergspredikan (Matt 6:5-15). När han lär lärjungarna att be och säger: ”Så skall ni be”, handlar det inte om att han ger dem en formulerad bön att upprepa, utan om ett mönster för vad deras bön bör innehålla. Det är detta ni ska ha med i era böner.

Vår Fader, du som är i himlen. Jesus lär oss att tilltala Gud som far. Vår himmelske fader vet vad vi behöver och har omsorg om oss. Vi behöver inte rabbla tomma ord eftersom vår fader vet vad vi behöver redan innan vi bett om det.

Låt ditt namn bli helgat. Bönen börjar med tillbedjan. Det första vi ber om är inte att Gud ska välsigna oss, utan att Han ska bli upphöjd, ärad och tillbedd. Tillbedjan är en viktig del av vårt böneliv och den saknas helt i Jabes bön. Att börja sin bön med tillbedjan ger de rätta perspektiven. Gud kommer i centrum och inte jag själv.

Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Jesus fortsätter bönen med överlåtelse till Guds rike och Guds vilja. Jesu lärjungar ber inte först och främst för egen framgång, utan om framgång för Guds rike. De ber inte om att lyckas med sina egna planer utan om att Guds vilja ska ske. Det här handlar om att sätta in sitt liv i ett större sammanhang, där det inte längre är jag som står i centrum utan Guds rike. Dessutom lovar Jesus senare i samma kapitel att om vi söker Guds rike först så kommer Gud att ge oss vad vi behöver (6:33).

Ge oss idag det bröd vi behöver. Först i den fjärde raden uppmanas vi att be för oss själva och våra egna behov. Gud vill att vi ska be så, eftersom han vill ge oss det vi behöver.

Och förlåt oss våra skulder… Därefter kommer bönen om förlåtelse och rening. Att bekänna sina synder är något som saknas i Jabes bön, men som behöver finnas med i vår bön.

Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Herrens bön avslutas på ungefär samma sätt som Jabes bön. Att be är att delta i den andliga kampen. Att följa Jesus och tjäna Guds rike är att gå in på fiendens mark och utsätta sig för fara. Därför behöver lärjungen också be om beskydd från frestelser och prövningar, från det onda och den onde själv.

Vill du bli rikt välsignad av Gud? frågar Bruce Wilkinson och han ger dig rådet att be Jabes bön varje dag. Riktigt så enkelt är det inte om vi vill ta hela Bibelns undervisning på allvar. Det handlar istället om att leva i tro och lydnad, bön och överlåtelse, kärlek och försakelse.
Tusentals kristna som lever på det sättet har fått uppleva Guds välsignelse och kraft i sina liv. Låt dig gärna inspireras av Jabes och hans bön, men håll framför allt blicken fäst på Jesus, lyssna till hans undervisning och be varje dag så som han har lärt oss att be.


En annan ny idé är drive-thru bön.

fredag 27 april 2012

Dessa mina minsta och kampen för flyktingarna

Med tre hela uppslag, tre stora artiklar och många bilder beskriver Dagen vad man kallar det kristna kriget mot avvisningarna. I den största artikeln intervjuas aktivisten och anarkisten Jonas Lundström. I de andra intervjuas chefen för Migrationsverkets förvar och en kristen polis som är med och verkställer utvisningar. Det är en fascinerande läsning. 

Jag sympatiserar med aktivisterna som vill stoppa utvisningarna. Jag är mycket kritisk till svensk flyktingpolitik och vill att den ska bli mycket generösare och humanare. Det är det många som vill. Alla går dock inte så långt som Jonas Lundström och förespråkar en helt gränslös värld och en upplösning av nationalstaten. Det gör inte jag heller. Jag har svårt att tänka mig att världen skulle fungera helt utan stater och styrelseskick. Men jag är i alla fall för öppnare gränser och en generös flyktingpolitik. Det är i alla fall något. 

Många kristna är engagerade i flyktingfrågan. En del som Bengt Sjöberg jobbar hårt med att hjälpa enskilda i sina asylprocesser (här berättar han om den senaste veckan engagemang), andra (som många av våra elever på Mariannelunds folkhögskola) är engagerade lokalt och knyter kontakter på flyktingförläggningen och skapar integration i samhället. Andra deltar i blockader för att stoppa utvisningar (läs om den senaste veckans händelser här och här). Andra gömmer flyktingar som ska utvisas. Andra jobbar politiskt. Man kan vara med i kampen på många olika sätt. 

Det nybildade kristna flyktingnätverket har nu fått ett namn och en hemsida. Det heter Dessa mina minsta och hoppas på att samla kristna som deltar i kampen för flyktingarnas sak på olika sätt. Kom med du också. 

Det är säkert inte lätt att vara kristen polis i den här situationen. Det förstår man när man när man läser intervjun med "Henrik". Men jag har lite svårt med inställningen att man ska göra sitt jobb utan att ta hänsyn till sina privata åsikter. Man måste faktiskt ta ansvar för sina handlingar och inte bara lyda order. Det skulle vara intressant att se vad som händer om kristna poliser vägrar att genomföra utvisningar. Jag hoppas och ber att någon ska våga ta det steget. Vad tycker du?

Manifestationer och reaktioner

Dagen har idag en mycket intressant och välskriven artikel om den sk "skrattväckelsen" och "torontovälsignelsen" som kom till Sverige på 1990-talet. Håkan Arenius har skrivit en nyanserad och välinformerad text om vad som hände och hur det upplevdes. En del upplevde det som en väckelse från Gud, andra som ett känslomässigt bottennapp. Jag tror att det fanns både det som var genuint och det som var osunt i det som skedde. 

Hans Sundberg var pastor i Stockholm Vineyard när det begav sig och en av dem som stod mitt i skeendet. För ungefär tio år sedan hörde jag honom tala om det på en konferens för europeiska pingstteologer. Han delade hur man inom Vineyard utvärderat det hela i efterhand. Han sa flera intressanta saker och en av dem tog jag med mig och har gett vidare i många olika sammanhang. Det har alltid varit uppskattat och klargörande. Det här är vad jag lärde mig av Hans Sundberg.

Det är viktigt att skilja mellan manifestationer och reaktioner. Ett misstag man gjorde i början var att man kallade de olika fenomen som uppstod (tex. skratt, gråt, fallande, skakningar) för manifestationer. Vid närmare eftertanke hade man kommit fram till att detta borde kallas för reaktioner. Det enda som ska kallas manifestationer är det som Bibeln kallar för manifestationer, nämligen Andens gåvor. I 1 Kor 12:7-11 står det att Anden framträder, uppenbarar sig eller manifesterar sig genom gåvorna. Flera engelska översättningar har just ordet "manifestation", tex NIV: "Now to each one the manifestation of the Spirit is given for the common good" (1 Kor 12:7). 

Alltså (och det här är min egen utveckling av tanken. Jag kommer inte ihåg exakt vad Hans Sundberg sa och vad jag har kommit på själv) : Anden manifesterar sig genom tungotal, profetiska budskap, kunskapens ord, helande, under och annat sådant. Det är dessa Andens gåvor vi uppmuntras att söka och använda: "Sträva efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera" (1 Kor 14:1). Andra saker som skratt, gråt, skakningar och fallande ska inte betraktas som Andens manifestationer, utan som mänskliga reaktioner på att man har blivit berörd av någonting. Sådana reaktioner kan uppstå under en fotbollsmatch, en rockkonsert, när man ser på en film eller blir starkt berörd av något som händer eller berättas. Det kan också ske när man blir berörd av en andlig kraft av något slag, alltså även när man blir berörd av Gud och den helige Ande. Själva reaktionen i sig kan inte avslöja vad som är orsaken till den. I ett och samma möte kan en person gråta eller skratta hejdlöst över att bli berörd av Guds kärlek, medan en annan gör det av en psykologisk förväntan. Det är frukten som visar vad som var ett äkta gudsmöte och vad som inte var det. Det är så jag ser på de fysiska fenomen som ibland uppkommer under en väckelse. De är mänskliga reaktioner på att man blir berörd av Guds närvaro, kärlek och kraft.

Jag tycker att Håkan Arenius avslutar artikeln mycket klokt, även om han använder ordet manifestationer om det som jag vill kalla reaktioner. Han skriver: 

Skrattväckelsen spred sig snabbt över världen, och reaktionerna var starka - och olika - precis som i Sverige. Oftast har nog kyrkan betraktat manifestationer av det här slaget som en möjlig, men inte nödvändig, konsekvens av människors gudsmöte, något som varken bör motarbetas eller framkallas. De som försöker framkalla extrema manifestationer brukar tillrättavisas i en sund gemenskap. Men man måste ju inte ta avstånd från ett helt sammanhang för att vissa ytterligheter förekommer.

Det håller jag med om. Bra skrivet Håkan Arenius! Vad tycker du?

fredag 20 april 2012

Skapelse och/eller evolution

Dagen har gjort en enkätundersökning bland svenska pastorer och präster i flera samfund. Frågorna handlar om hur man ser på skapelse och evolution. Ämnen som tas upp är om Gud använde sig av evolution när han skapade världen, om Adam och Eva var historiska personer och om hur gammal jorden är. Resultatet är mycket intressant och glädjande. Det kan man läsa om i de båda artiklarna här och här. Artikelförfattaren David Wingren ger också en personlig kommentar till undersökningen. En för mig oväntat stor del av pastorerna i Sverige håller fast vid tron på att Gud skapat världen utan evolution och att Adam och Eva var historiska personer. Det tycker åtminstone jag är mycket glädjande. Jag tar därför tillfället i akt och publicerar delar av en text jag tidigare publicerat här.

Diskussionen handlar om ifall Gud har skapat världen genom miljontals år av gradvis utveckling (teistisk evolution) eller om han har gjort det genom att skapa en färdig värld på kort tid (omedelbar skapelse).

Som bibeltroende kristna är vi överens om att Gud har skapat världen. Vi är också överens om att människan är skapad till Guds avbild och har en särställning i skapelsen. Detta är det viktigaste. Frågan om hur det gick till när Gud skapade är förvisso en mindre viktig fråga. Men den är inte oviktig. Själv tror jag att Gud skapade världen och människan genom en följd av skapelsehandlingar för inte särskilt lång tid sedan. (Jag tror på en ung jord, men anger ingen specifik ålder. Men jag tror alltså att 10 000 år är betydligt närmare sanningen än 5 miljarder.) Jag är alltså en förespråkare för omedelbar skapelse. Här följer några av mina skäl för detta.

1. För det första är evolutionsteorin just en teori. Den är en modell för att förklara de vetenskapliga observationer man gör i naturen. De flesta betraktar den som sanning. Den får i princip inte ifågasättas. Men evolutionsteorin har sina brister. Man kan förklara samma naturvetenskapliga observationer utifrån tron på en omedelbar skapelse och en världsomfattande översvämningskatastrof. Jag är inte naturvetare och ger mig inte in i den sidan av debatten. Det har andra gjort. För den som är intresserad av denna sida av saken rekommenderar jag Anders Gärdeborns bok Intelligent skapelsetro och Vesa Annalas Skapelsetro, Intelligent Design. Mer information om detta kan också hämtas hos Föreningen Genesis. Det lilla häftet I begynnelsen ger en introduktion till ämnet (kan laddas ner gratis här). Flera föreläsningar av Anders Gärdeborn finns på Youtube.

2. För det andra anser jag att teistisk evolution får problem när det gäller människans skapelse. Bibelns berättelse förutsätter nämligen att Adam och Eva är historiska personer och att hela människorsläktet har ett gemensamt ursprung. "Av en enda människa har han skapat alla folk",säger Paulus i sin predikan i Aten (Apg 17:26). Dessutom ställs räddningen genom Jesus i direkt relation till Adams fall (se Rom 5:12-19). Paulus skriver "Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga" (Rom 5:19) och "Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus" (1 Kor 15:21-22). Frälsningen kan inte förstås utan fallet. Det talar för att skapelseberättelsen om Adam och Eva ska förstås som en historisk berättelse. Man kan förstås tänka sig att Gud går in under utvecklingens gång och skapar Adam och Eva som de första människorna utifrån ett par "apmänniskor", men det blir också problematiskt eftersom det förutsätter att död fanns på jorden före syndafallet.

3. Det leder oss fram till det som jag tycker är det största problemet med teistisk evolution, nämligen att evolutionen som skapelsemetod inte stämmer med Guds karaktär. Skulle en allsmäktig och god Gud använda en metod som förutsätter årmiljoner av kamp, konkurrens, den starkastes överlevnad på den svagares bekostnad, död och lidande? Bibeln berättar att "Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott" (1 Mos 1:31). Kan man verkligen säga det om den värld som skapats genom evolutionen? Det tror inte jag. Jag tror tvärtom att Gud skapade en god värld utan lidande och död, utan förgänglighet och förfall. Det är den världen som ska upprättas en gång i framtiden. Det är det som är vårt hopp. Om döden inte är något främmande som kom in i skapelsen genom synden, utan något som fanns med i skapelsen från början blir berättelsen en helt annan.

När jag blev kristen trodde jag att Gud hade skapat världen genom evolutionen. När jag efter någon tid förstod att evolutionsteorin inte är bevisad, utan har vissa brister och svagheter ändrade jag mig. Jag började istället tro på omedelbar skapelse. Det gör jag fortfarande. Vad tror du om detta?

Ett kristet flyktingnätverk

Sverige har en flyktingpolitik som ofta är hård och brutal. Vi får ständigt rapporter om utvisningar som uppfattas   som (och ofta är) brutala, omänskliga och orättfärdiga. Bara under de senaste veckorna har jag sett ett par sådana fall i min egen närhet.

Samtidigt finns det ett enormt engagemang i hela landet för flyktingarnas sak. Inte minst bland kristna, både enskilda och församlingar finns det ett stort engagemang. Det visar sig på många olika sätt på både nationell politisk nivå och på en personlig nivå i många lokala sammanhang, där man tar sig an enskilda personers och familjers situation. Mycket av det som görs sker i det fördolda. Men nu ska det bli lite mer synligt.

I dagarna bildas nämligen ett kristet flyktingnätverk. Så här beskriver initiativtagarna det hela:


Vi är ett kristet nätverk som arbetar för en mänskligare flyktingpolitik. Vi tror på ickevåld och vill med en mångfald av metoder och idéer ta avstånd från passivitet.

Än så länge har nätverket varken namn eller struktur, men på Utvecklingsblogg för kristet flyktingnätverk kan man följa och påverka utvecklingen. Förhoppningsvis kan nätverket bidra till att inspirera, utrusta, vägleda och påverka för ett brett och generöst engagemang för flyktingarnas situation. Och på sikt kan det också förändra flyktingpolitiken i en mänskligare och generösare riktning. Det är det vi vill ska ske.

Så här säger Skriften: "Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud." (3 Mos 19:33-34)

Det gäller även för oss. Kom med i det nybildade nätverket!

torsdag 5 april 2012

Fokus på Jesus och påskens händelser

Idag är det skärtorsdagen. Mot slutet av den här bloggveckan blir det lite mer fokus på påskens händelser och mindre fokus på församlingen. Det är ju inte församlingen som ska vara i centrum i våra liv utan Jesus Kristus och det han har sagt och gjort. (Men församlingen är förstås Kristi kropp, så man kan inte vara Jesuscentrerad och tappa bort församlingen.)

Alan Hirsch och Michael Frost säger det bra i sina böcker. Det börjar med Jesus; hans liv, undervisning, död och uppståndelse. Jesus ger oss ett missionsuppdrag; att gå ut och göra lärjungar, döpa och undervisa. När vi gör det uppstår församlingar som är gemenskaper av lärjungar.
Alltså ska man tänka så här:

Jesus  ->  Mission  ->  Församling

Det är viktigt att ha fokus på Jesus och missionsuppdraget när man är engagerad i församlingsplantering. Annars kan man lätt drivas av felaktiga motiv och själviska ambitioner.

När vi planterade församlingen på Råslätt var jag väldigt fokuserad på att bygga en biblisk församling. Jag tänkte väldigt mycket på bibliska strukturer för medlemskap, ledarskap m.m. och jag ville verkligen att allt skulle vara bibliskt. Det blir lätt ett alldeles för internt fokus. Vårt främsta fokus ska inte vara att bygga en perfekt församling, utan att vinna människor och bygga en så bra församling som möjligt med de människor som Gud ger oss. Jag är glad att jag var med i ett team där det fanns andra som verkligen var evangelister och hade fokus på missionsuppdraget. Vi kompletterade varandra.

Den anglikanske biskopen Graham Gray har sagt: "Fokusera på kyrkan och du kommer troligen att tappa bort missionsuppdraget. Fokusera på missionsuppdraget och du kommer troligen att finna kyrkan." (citerad av Alan Hirsch i boken The Forgotten Ways). Det ligger något i det. Jag tycker förresten fortfarande att det är viktigt att bygga församlingen efter bibliska principer, även om jag idag är mer medveten om att det kan se ut på olika sätt.

Men nu ska vi alltså fokusera på Jesus och påskens händelser. Jag har börjat helgen med att följa med på en fantastisk påskvandring. Det är den norske pastorn Egil Svartdahl som tillsammans med Lars Mörlid och Peter Sandwall tar oss med genom påskens händelser i ord och ton, inspelat i Smyrnakyrkan, Göteborg, påsken 2011. Det är fyra gudstjänster på sammanlag över sex timmar och finns att ladda ner på Rom 1017. Evangeliet är budskapet om Jesus Kristus. Det är det som vi vill sprida i hela världen.
Till sist vill jag rekommendera tre bra böcker som verkligen hjälper oss att ha Jesus och evangeliet i centrum.

ReJesus - A Wild Messiah for a Missional Chruch av Alan Hirsch och Michael Frost



Några Dagenartiklar med anknytning till Påskens budskap: 1234.
Några andra artiklar med god och intressant påskläsning: 
Vrångbild av bokstavstroende (Mycket bra debattartikel av Olof Djurfeltd som svarar Anders Caringer).


Detta inlägg är även publicerat som veckans bloggare på Pionjärbloggen.

onsdag 4 april 2012

Kamp och konflikt

När man är pionjär ställer man sig i frontlinjen och där är påfrestningarna som allra störst. Man måste vara medveten om att det är en andlig kamp och att fienden inte är mänsklig. Paulus skriver: "Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna" (Ef 6:12). Därför uppmanar Paulus till att ta på sig Guds rustning "under ständig åkallan och bön och be alltid i Anden" (Ef 6:18). Bön är vårt främsta vapen i den andliga kampen och därför är det oerhört viktigt med ständig och uthållig bön i pionjärarbetet.

Fiendens angrepp kan komma på många olika sätt. Ett av dem är att så splittring i pionjärteamet eller församlingen. Bara  ett par kapitel tidigare har Paulus skrivit: "Ge inte djävulen något tillfälle" (Ef 4:27) och då handlar det just om relationer och hur man hanterar vrede och konflikter i den kristna gemenskapen. Gör man det på ett dåligt sätt får djävulen tillfälle (och då tar han det) att skada eller i värsta fall slå sönder Guds verk. Det har vi sett under våra 30 år på Råslätt. Vid flera tillfällen har en period av väckelse och tillväxt hindrats eller bromsats upp av konflikter och splittringar. Vi har lärt oss mycket av det och med Guds nåd har vi kunnat prata ut och reda upp en del, men Guds verk har blivit skadat och människor sårade. 

Kreativ konflikthantering är en nödvändig kompetens i församlingsplantering och församlingsbyggande. Därför har konflikthantering varit ett givet inslag i Mariannelunds folkhögskolas utbildning av församlingslanterare och jag har genomfört kortkurser i konflikthantering för kristna ledare ett par gånger.

Konflikter är oundvikliga. De uppstår alltid när människor lever och arbetar tillsammans. Man kan inte undvika dem och ska absolut inte sopa dem under mattan. När konflikter uppstår i en församlingsplantering (eller församling) bör man se det som en möjlighet att utvecklas och växa tillsammans. Då räcker det inte med att bara be, utan man måste också kunna prata. Därför behöver man verktyg för konflikthantering.
Idag vill jag tipsa om några goda resurser som jag har använt i mina kurser. Impulsen till kurserna fick jag
från den engelska organisationen Bridge Builders, som utbildar kristna ledare i konflikthantering. En av deras lärare heter Colin Patterson och han har skrivit en mycket användbart liten skrift som heter How to Learn Through Conflict (finns även som e-bok). Där har jag hämtat mycket bra tankar och exempel och den har även gett mig grundstrukturen för kursen.

Ett annat mycket bra material heter Style Matters och är utvecklat av mennoniten Ron Kraybill. Modellen utgår ifrån att vi alla har olika stilar att hantera konflikter och att vi genom att förstå oss själva och andra bättre kan få fler verktyg för att hantera konflikter i vår omgivning. På hemsidan Riverhouse ePress finns mycket information och material som är lätt att förstå och använda. Det här sättet att tänka har jag haft mycket användning av personligt och det har varit mycket uppskattat av deltagarna i kurserna. En tvåminuters PowerPoint som presenterar grundtankarna i Style Matters finns här.

Ett tredje mycket användbart material för konflikthantering är häftet Let's talk - Communication Skills and Conflict Transformation av Barry C. Bartel, även han mennonit. Mennoniterna har verkligen mycket att bidra med på det här området.

Hur vi hanterar relationer och konflikter är en mycket viktig del av lärjungaskapet. Både Jesus och apostlarna talar mycket om detta och vi kan inte försumma det här området om vi vill bli framgångsrika pionjärer. Det är en andlig kamp. I den behöver vi både uthållig bön och kreativ konflikthantering.

Detta inlägg publiceras även på Pionjärbloggen.

tisdag 3 april 2012

Gemenskapen är nyckeln

"En kyrka borde vara mer som en familj" säger Sofia Mirjamsdotter i Dagen idag. Hon har i helgen skrivit på sin blogg om sin besvärliga och jobbiga uppväxt i en svensk frikyrka på 1970- och 80-talen och det har gett upphov till ett intensivt samtal i sociala medier. "Det var väldigt mycket yta, det var som någon slags tävling om vem som var mest frälst. Så kändes det," säger hon och beskriver en miljö präglad av stränga regler, dubbelmoral och ytliga relationer. Det finns tyvärr många som känner igen sig i den beskrivningen av miljön i en frikyrkoförsamling.

Behöver vi då starta fler församlingar? Vad är det för mening med det? Är det inte bättre att lägga ner alltihop? Svaret ligger i Sofias önskan om att "en kyrka borde vara mer som en familj." Lösningen på våra problem är inte bara att plantera nya församlingar. Det är helt avgörande vilken typ av församlingar vi planterar. Och då handlar det inte så mycket om hur vi organiserar grupper, gudstjänster, verksamhet, ledarskap och medlemskap, utan om vilken typ av inre miljö, vilken typ av gemenskap vi skapar. Vi behöver plantera församlingar som präglas av kärleksfulla relationer, öppenhet och äkthet, djup vänskap och omsorg. Församlingar där man kan slappna av och vara sig själv med all sin svaghet och brist och där man är älskad som man är. Församlingar som verkligen är en familj på riktigt. Det är så sant att "En kyrka borde vara mer som en familj" och är den inte det kan den lika gärna läggas ner.

Det är därför man måste börja med insidan när man planterar en ny församling. Man börjar med hängiven andlighet och kärleksfulla relationer. Man börjar med att forma församlingens DNA. Den andra av Mariannelunds folkhögskolas fyra kortkurser om församlingsplantering heter just Församlingens DNA och handlar om detta. Det kan inte betonas för mycket. Att bygga en gemenskap där vi älskar varandra och delar livet är helt avgörande både för vår tillbedjan och för om vi ska lyckas med att vinna nya människor. Detta har jag skrivit mycket om på Barnabasbloggen. Här finner du några av mina texter:


Min övertygelse är att församlingsplanterare också måste vara gemenskapsbyggare. Det här är ett mycket viktigt samtal och jag hoppas att det fortsätter. I Dagen förs det idag även av ett par pastorer och Carl-Henrik Jaktlund.

Detta inlägg är även publicerat på Pionjärbloggen
Uppdatering 5/4: Samtalet fortsätter.
Uppdatering 19/4: Bra artikel av Wilgot Fritzon: Gräset är inte grönare i Svenska kyrkan och en intressant ledarkrönika av Håkan Arenius: Det är pelarna som bär kyrkan. Läs gärna mina tidigare texter om frikyrkodebatten: Har frikyrkan en framtid? och Har frikyrkan en framtid? del 2.

Snöbollseffekten - en frihetsrörelse växer


Daniel Berglund (bilden) är initiativtagare till och ledare för Dalit Freedom Network Sverige. Han har en Fil. Mag. i statsvetenskap och brinner för arbete för mänskliga fri- och rättigheter i Indien. Läs mer på www.dalitfreedom.se. Här berättar han om bakgrunden till sitt engagemang. 
En höstdag 2008 tog mitt liv en avgörande vändning. Moses Parmar från norra Indien hade kommit på Sverigebesök för att i olika sammanhang tala om daliterna (även kända som kastlösa, oberörbara och ofödda). Han krossade mitt hjärta den kvällen 2008. Eller egentligen var det vad han berättade som gjorde så ont.
Vetskapen om att cirka 250 miljoner människor, daliter, går omkring med ordet ”värdelös” liksom skrivet i pannan slog mig som ett knytnävsslag i magen. Den brukliga västerländska likgiltigheten gav vika i mötet med Moses berättelser från verkligheten i Indien.
Som den om dalitkvinnan som våldtagits och sedan släpade sig mot närmaste polisstation, bara för att där mötas av poliser som våldtog henne på nytt. Hennes brott var att hon, en dalithund hade polisanmält en indier av hög kast. Fiskfjälllen föll från mina ögon och en eld tändes i mitt hjärta. Detta var början på mitt dalitengagemang.
Omkring 70 procent av daliterna i Indien lever under fattigdomsgränsen enligt officiell statistik. Fattigdomen gör dem till lätta offer för trafficking, slavarbete och prostitution. Det är förbjudet i indisk lag att diskriminera någon på grund av kasttillhörighet, men många daliter lever på landsbygden där analfabetismen är hög och den fundamentalistiska hinduismen är stark, varför lagarna är svåra att upprätthålla.
Jag ska inte gräva ner mig i detaljer kring daliternas historia och rättsliga status, men klart är i vilket fall att det institutionella förtrycket lever vidare generation efter generation. Någonting radikalt måste till för att bryta detta mönster.
Kanske kan fjärde november 2001 ses som en historisk vändpunkt. Då reste tusentals daliter till New Delhi för att protestera mot rådande kastbaserade förtryck. Trots att regeringen försökte hindra ceremonin förklarade daliternas tillresta representanter från hela Indien, att de ville lämna hinduismen och ansluta sig till andra religioner som skulle ge dem frihet och jämlikhet. Som ett gensvar på detta inbjöds ett stort antal dalitledare från hela Indien till ett möte med kristna organisationer.
Dalitledarna fick frågan: ”Vad vill ni att vi ska göra för er?” ”Utbilda våra barn. Ge dem undervisning på engelska så att de kan studera vidare på universitet och få en bättre framtid”, blev deras svar. Ur denna vädjan föddes Operation Mercy India Foundation och Dalit Freedom Network med målsättningen att med all kraft starta bra skolor med engelsk undervisning för dalitbarn för att på så sätt förmedla till nya generationer daliter insikten om att de är värdefulla och begåvade.
Skolflickor som kan förändra samhället. Foto: Linn karlsson
Som brukligt är falnar hjärtats glöd om man inte lägger ved på brasan. Därför var det betydelsefullt att Dalit Freedom Networks grundare, Joseph D´souza, kom till Sverige hösten 2009. Återigen fick jag höra hjärtskärande historier om konsekvenserna av kastsystemet för människor i dagens Indien. Joseph berättade att Operation Mercy India Foundation sedan 2001 hade startat 90 skolor (idag är antalet fler än 100).
Som en bieffekt hade även initiativ tagits att hjälpa skolbarnen såväl fysiskt som socialt genom att erbjuda grundläggande hälsovård, yrkesutbildning till barnens föräldrar och skydd av daliternas rättigheter genom politiskt påverkansarbete i Indien och utomlands.
Någon kanske dristar sig till att fråga vilken skillnad dessa insatser gör i ett land av Indiens storlek. Så här på vintern kan man se en del av svaret utanför fönstret. En liten snöboll växer när den sätts i rullning och fångar upp fler och fler snöflingor i takt med att den växer. På samma vis tror jag det är med samhällsförändring.
Förvandlingen sker ett barn i taget, en yrkesutbildad vuxen i taget, en vunnen politisk strid i taget. Min och DFN Sveriges förhoppning är att fler och fler ska vilja ansluta sig till nätverket av goda krafter som vill se människor befrias till ett bättre liv bortom fattigdom, förnedring och slavarbete.
Daliternas situation berör oss här i Sverige i den mån den berör våra hjärtan. Därför kommer DFN Sverige att fortsätta lyfta upp daliternas situation i media och på den politiska dagordningen. Vi har en moralisk skyldighet att göra det vi kan med de medel vi har för dem som saknar egen röst. Lägga snöflingor till snöbollen så att säga.


Den här krönikan av Daniel Berglund är tidigare publicerad på hemsidan Sydasien. Krönikan finns här.

måndag 2 april 2012

Naturlig församlingsplantering

Detta inlägg är även publicerat på Pionjärbloggen.

Under de sista fyra åren har jag jobbat lite grann med utbildning av församlingsplanterare. Ett femtontal deltagare har gjort den ettåriga distansutbildningen och ett femtiotal har deltagit i en eller flera av de fyra kortkurserna om församlingsplantering som vi arrangerat på Mariannelunds folkhögskola. Många av dem är idag engagerade i pionjärarbete någonstans i Sverige. De flesta inom pingströrelsen, men en del i andra sammanhang.

Som grundstruktur för utbildningen har jag använt något som kallas för Naturlig församlingsplantering (NFP), som i sin tur bygger på det välkända begreppet Naturlig församlingsutveckling (NFU). NFU är en modell för att utvärdera och utveckla existerande församlingar. NFU identifierar åtta kvalitativa särdrag hos växande församlingar. De är Utrustande ledarskap, Hängiven andlighet, Kärleksfulla relationer, Funktionella strukturer, Livsnära smågrupper, Behovsorienterad evangelisation, Gåvobaserad verksamhet och Inspirerande gudstjänster. Om dessa områden har god kvalitet växer församlingen. NFP är en modell för att tillämpa NFU när man planterar en ny församling. Det handlar om att bygga in god kvalitet i alla åtta särdragen från början och att ta det i rätt ordning. Jag tycker att det ger en enkel och användbar strategisk modell oavsett vilken typ av församling man planterar. NFP har utvecklats av amerikanen Phil Alessi. Jag köpte lite nedladdningsbart material om detta på nätet för några år sedan, men nu verkar det inte gå att få tag i det längre. Hur som helst finns det en del användbara saker i modellen. Det bästa i NFP är pilen.


Pilen visar hur processen går till när en ny församling planteras. Utrustande ledarskap och funktionella strukturer måste finnas från början. Det är de två dragen som ger ramen och skapar stabiliteten. Det behövs en pionjär som tar initiativ och bär visionen. Ofta är det en eller kanske två personer som är visionsbärare och initiativtagare. Strukturerna måste förstås vara enkla i början och de utvecklas efterhand som arbetet växer. Men struktur behövs från dag ett när teamet börjar formas. Utan struktur kan visionen rinna ut i sanden.

Sen går processen från vänster till höger i pilens riktning. Det börjar med insidan: hängiven andlighet och kärleksfulla relationer. Det måste börja med livet, det som är församlingens DNA, kärlek till Gud och människor, varandra och andra. Det handlar om bön och bibelstudium, om relationer och vänskap, om måltider och öppenhet. Det är viktigt att gemenskapen redan från början inkluderar även dem som ännu inte tror.

Nästa steg är att börja med livsnära smågrupper och behovsorienterad evangelisation (finna vägar att nå nya människor). Syftet med en församlingsplantering är att nya människor ska komma till tro och därför måste missionsuppdraget vara i centrum. Börja inte med gudstjänster för tidigt, eftersom det tar mycket kraft och lätt ger ett mer inåtvänt fokus. Behåll fokus på att nå ut och börja med enkla smågrupper, där nya människor kan komma in. Om man börjar med smågrupperna (cellgrupper, husförsamlingar eller vad man nu kallar dem) gör man dem till församlingslivets hjärta även på lång sikt och det vinner man på. Dessutom kan man klara sig länge utan en egen lokal.

I det tredje steget, när gemenskapen blivit större och stabilare kan man börja med olika verksamhetsgrenar, som naturligtvis växer fram allteftersom behoven visar sig och gåvorna kommer i funktion (gåvobaserad verksamhet). Här måste man vara känslig för sin lokala situation och behoven där. Hur man gör beror också på vilken typ av församling man bygger. Vill man samla hela församlingen regelbundet kan man börja med inspirerande gudstjänster en gång i månaden eller var fjortonde dag. Även om man siktar på gudstjänst varje vecka behöver man inte ha för bråttom dit. Att starta en församling är ju inte detsamma som att starta en gudstjänst.

Det här var en kort presentation av Naturlig församlingsplantering. Jag tycker att det är en bra och användbar modell för att beskriva processen i planteringen av en ny församling. Därför har jag använt den i mina kurser. Vad tycker du?

Pionjär och lärare

Den här veckan bloggar jag även på Pionjärbloggen. Det är en av EFK:s bloggar. Jag kommer att publicera mina texter helt eller delvis även här på Barnabasbloggen. Det här är den första texten:

Det är egentligen många år sedan jag var pionjär på riktigt. Det var framför allt under 1980-talet. 1979 flyttade jag och Kerstin till höghusförorten Råslätt utanför Jönköping och under 80-talet var vi med och grundade Råslätts församlingsgemenskap. Vi är fortfarande kvar i den församlingen, men nu är det ingen nyplantering längre, utan en etablerad församling som firar 30-årsjubileum nästa år.

Vi startade med stöd av Jönköpings Baptistförsamling, men var en fristående församling i tio år tills vi gick med i ÖM och SAM. Det gör att vi idag är en dubbelansluten gemenskap med förankring både i EFK och SAM. Det känns bra och viktigt att tillhöra ett större nätverk av församlingar, men framförallt är vi en lokal gemenskap, som vill leva ut Guds rike och Guds kärlek till de människor som bor och lever här. Råslätt är en typisk höghusförort med ca 5000 invånare från hela världen, ungefär 50 olika språk och de flesta av världens religioner.

Det var alltså hit jag flyttade som ung pionjär i augusti 1979 tillsammans med min fru Kerstin och några andra vänner. Vi hade en vision om att bygga en kristen gemenskap. Efter ett par år formades ett församlingsgrundande team och en församling föddes. Jag var med i ledningen från början och var pastor på deltid i drygt tio år. Idag är vi en mångkulturell gemenskap med runt 150 personer i nätverket.  I stort sett hela församlingen bor i höghusområdet eller dess omedelbara närhet. Ett fåtal bor i andra delar av stan.

I sin utmärkta bok Planting Churches - A Framework for Practitioners ger Stuart Murray fyrakännetecken på en pionjär.
En pionjär är missnöjd - han/hon är frustrerad över hur läget är och vill se förändring.
En pionjär är visionär - han/hon ser en bild av hur det skulle kunna vara istället, han/hon ser att en annan framtid är möjlig och har en vision av hur det ska bli.
En pionjär är hoppfull - han/hon tror att förändring är möjlig och har hopp om en bättre framtid.
En pionjär är en risktagare - han/hon vågar ta risker, pröva nytt, gå ut i det okända och sätta livet på spel.

Alla de fyra karaktärsdragen fanns hos mig när vi kom till Råslätt. Jag var en pionjär. Jag har en annan sida också och det är att jag är lärare. 1995 lämnade jag pastorstjänsten och började jobba som bibellärare på Mariannelunds folkhögskola. Så först var det femton år som pionjär och församlingsplanterare på Råslätt, sen var det femton år som bibellärare och nu under de senaste åren har de två sidorna förenats när jag utifrån Mariannelund fått börja jobba med församlingsplantering igen. Men nu har det mest handlat om utbildning och coachning av församlingsplanterare. På Mariannelunds folkhögskola har jag fått leda en distansutbildning och flera kortkurser om församlingsplantering. Den här veckan tänker jag dela med mig lite av de erfarenheter och tankar om pionjärarbete och församlingsplantering som jag har samlat på mig genom åren. Det blir några smakprov från våra olika kurser och från livet på Råslätt. Jag hoppas att det ska bli till nytta och inspiration.

Det lär också bli en del boktips. Stuart Murrays böcker hör utan tvekan till de bästa i ämnet. Ovan nämnda bok finns också utgiven i USA med titeln Planting Churches in the 21st Century. Det är en mycket praktisk bok, med många goda råd och tips till dem som planterar en församling.