fredag 1 december 2017

Dammar som evangelisationsstrategi

En av sakerna som slog mig på min studieresa till Sheffield var hur genomtänkt man skapade vägar för människor att komma till tro. Man insåg att det för de flesta är en lång process att komma till tro på Jesus Kristus och därför skapade man aktiviteter och samlingar som kunde leda människor genom processen steg för steg. Vi fick se flera konkreta exempel på hur det fungerade. Det återkommer jag till senare.

När jag kom hem ville jag veta mer om detta och då hittade jag den bok jag som jag tipsar om idag. Det strategiska tänkandet i evangelisationen i Sheffield är i stor utsträckning skapat och formulerat av Bob och Mary Hopkins och det presenteras i deras bok Evangelism Strategies. Den har jag nu läst och jag måste säga att det är en av de bättre böcker jag läst om evangelisation på senare tid. Den här boken handlar inte om hur den enskilde kristen kan dela eller förklara evangeliet. Den talar förvisso om hur alla kristna kan vara vittnen, men handlar egentligen mer om församlingsnivån och diskuterar hur församlingar kan jobba strategiskt med evangelisation för att leda människor fram till ett livsförvandlande möte med Kristus och en personlig kristen tro.

Bokens grundtanke är att det oftast är en lång process att komma till tro och att församlingar därför behöver ha olika verktyg, som möter människor som befinner sig på olika platser i processen. För det första behövs det aktiviteter där man bygger relationer och knyter kontakter med många. För det andra behövs det platser där människor kan få höra något om tron, så att deras intresse väcks. För det tredje behövs det platser där man kan utforska tron och studera den närmare. För det fjärde behövs det platser där tron kan växa och bevaras när den väl har blivit född. Det är viktigt att alla olika platser finns i varje församling och att det är lätt att gå från det ena till det andra i den takt man själv vill.

När vi var i Sheffield hörde vi John Marsh tala om detta, och han använde bilden av dammar med olika temperaturer. Han hade själv byggt upp ett arbete för att nå pensionärer som inte var intresserade av kyrkan, och gav exempel från det arbetet, som innehöll tre dammar.

fredag 24 november 2017

LifeShapes

När jag var i Sheffield för en månad sedan stötte jag på begreppet Lifeshapes. Det nämndes i flera olika sammanhang, men jag fick aldrig någon förklaring på vad det var. Den här veckan dök begreppet upp igen och nu har jag förstått hur det hänger ihop.

LifeShapes är skapat av Mike Breen, som tidigare var den ledande pastorn i St Thomas Crookes i Sheffield. LifeShapes är ett pedagogiskt instrument för att förmedla viktiga sanningar i det kristna livet. Mike Breen använder olika former eller figurer för att illustrera andliga sanningar och dessa kallar han för lifeshapes. Det verkar som att det finns åtta (eller möjligen nio) olika LifeShapes, som Mike Breen har utvecklat och presenterat i boken Building a Discipling Culture.

  1. Cirkeln om kairosögonblick och lärande
  2. Halvcirkeln om livsrytmen
  3. Triangeln om balans i livet och tre viktiga relationer för både individ och församling
  4. Kvadraten om lärjungaträning och ledarträning
  5. Femhörningen om de fem tjänstegåvorna
  6. Sexhörningen om bön
  7. Sjuhörningen om ett växande och fruktbärande liv
  8. Åttahörningen om fridens person och en missionell livsstil
  9. Två trianglar om förbundet och Guds rike (Jag är inte helt säker på om denna ska vara med)
Breens tanke är att nutidsmänniskan behöver symboler och bilder för att komma ihåg andliga sanningar. Därför har han skapat LifeShapes, som ett verktyg för att undervisa och förmedla viktiga begrepp. Tre av dessa figurer har jag stött på tidigare, utan att ha haft en aning om varifrån de kommer. Det är enkla bilder, som är lätta att förstå och använda. En av dem (triangeln) har jag själv använt flitigt när jag undervisar om församlingen, utan att veta var den kom ifrån. 

De tre jag har stött på tidigare är dessa (de finns i lite olika utförande): 

Triangeln om balans i relationer och församlingens liv

Kvadraten om lärjungaträning och ledarträning

Cirkeln om kairosögonblick och lärande



Här kan du läsa en intressant intervju med Mike Breen om bakgrunden till att han började med LifeShapes: LifeShapes - An Insiders look.

LifeShapes har fångat mitt intresse och nu har jag beställt Mike Breens bok för att lära mig mer. Jag är intresserad av att komma i kontakt med svenskar som har använt LifeShapes, så kommentera gärna eller ta kontakt med mig på något annat sätt ifall du har erfarenhet av det. 

Övriga inlägg om min resa till Sheffield finns här: 

måndag 20 november 2017

#metoo, Jesus och männens ansvar

Det har varit både omtumlande och chockerande att ta del av de senaste veckornas många vittnesbörd om sexuella trakasserier och övergrepp i det svenska samhället. Nog för att jag visste att det förekom och att det säkert var mer vanligt än jag var medveten om, men att det var så utbrett i så många delar av samhället hade jag inte riktigt förstått. Det är bra att det nu har kommit upp till ytan och att det blir tydligt att det är ett strukturellt problem, och inte bara ett individuellt. Män som trakasserar och begår övergrepp har ofta ursäktats och skyddats av strukturerna. Det måste det bli en ändring på nu och även vi män måste bidra till förändringen.

Människans sexualitet är en mäktig kraft, som i grunden är något gott, men som också kan uttryckas och användas på ett mycket destruktivt och ont sätt. Detta kan man se exempel på genom hela historien. Övergrepp, sexuellt utnyttjande, prostitution, människohandel, trakasserier, pedofili, våldtäkter och liknande har förmodligen funnits så länge människorna har levt på den här jorden. Det har nästan alltid varit män som varit förövare och för det mesta kvinnor som varit offer. Därför måste nu männen ta sitt ansvar och bidra till en förändring. Hur ska det gå till?

Jag vill hämta inspiration och vägledning från den störste man som någonsin levt på den här jorden, nämligen Jesus Kristus. Han, om någon, kan visa oss vad sann, god och äkta manlighet innebär. Inte bara genom de många exempel som finns på hur han bemötte kvinnor, utan också genom sin undervisning. I Matteusevangeliets femte kapitel säger han något som talar direkt in i den aktuella #metoo-situationen. Jag citerar:

Ni har hört att det blev sagt: Du ska inte begå äktenskapsbrott. Jag säger er: Den som ser med begär på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta. Om ditt högra öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig! Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela din kropp kastas i Gehenna. Och om din högra hand förleder dig till synd, så hugg av den och kasta den ifrån dig! Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela din kropp hamnar i Gehenna. (Matt 5:27-30)

Jesus har en realistisk bild av hur manlig sexualitet fungerar. Män går igång på vad de ser, och män blir vanligtvis sexuellt attraherade av vackra kvinnor. Det intressanta med den här texten är att Jesus inte löser problemet genom att ta bort kvinnorna från det offentliga rummet eller dölja henne under ett lager av kläder. Istället lägger han ansvaret på mannen att hantera sin sexuella drift, och han ger handfasta och konkreta råd.

torsdag 2 november 2017

Låg kontroll - hög ansvarighet

Ett återkommande problem i mission och församlingsplantering är maktbalansen mellan centrum och periferi. Hur mycket frihet kan missionärerna på missionsfältet ha och och mycket kontroll behöver samfundet ha? Hur mycket frihet kan en pionjär eller församlingsplanterare ha i ett nytt arbete och hur mycket kontroll ska moderförsamlingen ha? Samma problem kan finnas i församlingsverksamheten. Hur mycket kontroll behöver församlingsledningen ha och hur stor frihet kan man ge dem som leder olika verksamheter? Jag tror att många känner igen problemet. Som central ledare kan det vara svårt att släppa kontrollen, och som pionjär kan det vara frustrerande att inte ha frihet att göra det som man tror är det bästa för arbetet. Jag har varit på båda sidorna.

När vi var i Sheffield förra veckan fick vi se ett konstruktivt sätt att hantera den här spänningen. De hade ett uttryck som upprepades hela tiden: Low control - High accountability. Och vad vi kunde se var det verkligen något som präglade hela sammanhanget. Den som fick en vision om att starta något nytt för att nå nya människor fick uppbackning och stöd och stor frihet att själv forma arbetet. Samtidigt var de ansvariga tillbaka inför församlingen som sände ut dem och dess ledare. Alla ansvariga ledare samlades regelbundet i ledargrupper (huddles) där de fick coachning. Ingen fick köra sitt eget race. Låg kontroll - hög ansvarighet. Jag tycker att det uttrycker en bra balans.

tisdag 31 oktober 2017

Aldrig mer tillbaka gå - utmaningar från anabaptismen

Idag är det 500 år sedan Martin Luther presenterade sina 95 teser mot avlatshandeln och därmed satte igång en kedja av händelser som startade reformationen. Under detta jubileumsår har det kommit ut många böcker om Martin Luther på svenska, men det kommer bara en enda om anabaptismen. Den har kommit till bokhandeln just idag på reformationsdagen. Reformationen på 1500-talet blev ganska snart uppdelad i olika grenar och med tiden utvecklades tre distinkta kyrkotraditioner; den lutherska, den reformerta och den anabaptistiska. När vi nu firar minnet av reformationen finns det all anledning att uppmärksamma alla dessa tre grenar. Mina läsare blir säkert inte överraskade av att jag vill lägga fokus på anabaptismen och dess bidrag till kyrkan i vår tid.

Det är 50 år sedan det senast kom ut en omfattande svensk bok om den historiska anabaptismen. 1967 var det missionsförbundaren och riksdagsmannen Karl Kilsmos mästerverk Den tredje reformationen - den nutida frikyrkans uppkomst 1525-1556, som nådde läsarna. Alf Lindbergs Reformation och väckelse från 1982 täcker hela reformationen och sträcker sig fram till 1700-talet,men ger också en ordentlig och rättvis beskrivning av anabaptismen. Idag kommer det alltså en ny bok som presenterar anabaptismen för en svensk läsekrets och jag är en av bokens tre redaktörer och åtta författare. Jag har tidigare presenterat boken närmare här: Ny bok om anabaptismen.

De tre redaktörerna (Jag, Fredrik Wenell och David Willgren) har denna vecka skrivit debattartiklar i både Världen idag och Dagen för att aktualisera anabaptismen och anknyta till reformationsjubileet. Båda artiklarna publicerades på nätet i måndags. Världen idag hade vår artikel även i papperstidningen i måndags, medan vi inte vet när Dagenartikeln kommer i pappersform.

I artiklarna tar vi upp två viktiga teman ur boken. Två områden där vi menar att anabaptismen har ett viktigt bidrag att ge till kyrkan i vår tid.

I Världen idag tar vi upp kyrkans plats i samhället och relationen till makten. Vår artikel avslutas så här:

fredag 27 oktober 2017

Min enda tes om framtidens kyrka

För 500-år sedan spikade Luther upp sina 95 teser om avlatshandeln och det blev startskottet för den reformation som förändrade den kristna kyrkan för all framtid. För att fira detta har tidningen Dagens ledarredaktion skrivit 9,5 teser om framtidens kyrka och idag presenteras dessa teser i tidningen. För ett par veckor sedan blev sex svenska teologier inbjudna till Dagens redaktion för att kommentera teserna. Idag presenteras resultatet i tidningen och på dagen.se.

Dagens dokument: 9,5 teser för framtidens kyrka

Jag var en av deltagarna i samtalet och i artikeln kan man läsa några av våra kommentarer till teserna. Samtalet var i i själva verket mycket mer omfattande och innehållsrikt än vad artikeln visar. Vi pratade tre och tre och jag samtalade tillsammans med Petra Carlsson från THS och Mikael Hallenius från ALT. Vi var överens om att teserna i och för sig var bra, men att det var något viktigt som saknades. Dagens artikel uttrycker det så här:

"- Jag saknar en tydlig betoning på den helige Ande, utbrister Mikael Hallenius medan han sätter sig till rätta i en fåtölj i TV-studion på Dagens redaktion"

Min kommentar, som också finns på dagen.se, men inte i papperstidningen, var att det var en obalans i teserna, och att det kanske berodde på att det är tre ledarskribenter som står bakom dem. Teserna fokuserar på kyrkornas roll i samhället, men jag skulle vilja ha en bättre balans där även relationen till den treenige Guden och kyrkornas inre liv tydligt lyfts fram i teserna. De tre riktningarna uppåt, inåt och utåt är lika viktiga.

Till sist fick deltagarna också formulera sin egen tes om framtidens kyrka. Min blev så här: 

Som motkraft till privatreligiositet och individualism, ska Kyrkan vara en rörelse av lokala gemenskaper, där lärjungar följer Kristus tillsammans, är ansvariga för och inför varandra och delar livet i tjänst för Gud, varandra och världen. 

torsdag 26 oktober 2017

Reflektioner om lärande och ledarträning

Häromdagen skrev jag om min resa till Sheffield. När vi var där fick vi bland annat lyssna till Bob och Mary Hopkins, som jobbat med församlingsplantering i 40 år (det är Bob på bilden till höger). De ägnar mycket av sin tid åt att coacha och träna församlingsplanterare och har varit med i ledningen för både församlingen St Thomas Crookes och Fresh Expressions of Church. Jag lyssnade till dem för några år sedan när de var i Sverige och presenterade Fresh Expressions.

I sin föreläsning gav Bob oss några intressanta tankar om lärande, som även finns i hans bok Coaching for Missional Leadership. Han menar att man kan dela in lärande i tre olika kategorier. Formellt lärande är sådant som sker genom formell utbildning, skola och universitet. Icke-formellt lärande är sådant man lär sig genom praktik, övning, att vara lärling hos någon, läsa på egen hand eller liknande. Lärande genom socialisering är sådant man lär sig omedvetet genom livet, genom familjen, kulturen, sammanhanget där man lever. Ett barn lär sig sitt modersmål genom socialisering. En vuxen kan lära sig ett språk genom att läsa kurser (formellt lärande) eller genom att umgås med och prata med människor (icke-formellt lärande). Bob Hopkins illustrerade detta med en triangel och betonade att Jesus använde alla tre metoderna när han tränade sina lärjungar.

Bilden är från sid 65 i boken
Coaching for Missional Leadership

tisdag 24 oktober 2017

Fyra omvälvande dagar i Sheffield

Jag har precis kommit hem från fyra dagar i storstaden Sheffield i England. Jag var inte där för att titta på fotboll, utan för att besöka ett nätverk av församlingar, som utmärker sig för missionellt nytänkande. Vi var en grupp på fjorton svenskar från sex olika samfund och rörelser och de flesta av deltagarna arbetar nationellt med församlingsutveckling eller församlingsplantering. Resan arrangerades av Nätverket för församlingsutveckling och Nya sätt att vara kyrka.

Det nätverk av församlingar som vi besökte har utgått från moderförsamlingen St Thomas Crookes (STC), som är en gammal anglikansk församling, som influerades mycket av John Wimber på 1980-talet. Under Mike Breens ledning omformades den i slutet av 90-talet till en församling med många missionella gemenskaper runtom i staden. Moderförsamlingen fungerar som ett resurscenter med lärjungaskola, teologisk utbildning och annan träning och därifrån utgår en ström av missionsinitiativ. Förutom STC (bilden till höger) besökte vi även dotterförsamlingen St Thomas Philadelfia och dennas två dotterförsamlingar The Well och St Philips. Hela sammanhanget är en skön och märklig blandning av anglikanskt, baptistiskt och Vineyard. I STC har de en baptistpastor och en anglikansk präst i ledningen. 

Det var mycket inspirerande och utmanande att möta detta sammanhang. Församlingskulturen var mycket präglad av John Wimbers teologi, och de som hade erfarenheter av Vineyard kände igen sig, men det som stack ut och skilde sig från många andra karismatiska sammanhang var den starka betoningen på att nå nya människor och att leva missionellt. Här handlade det verkligen inte om att samla alla kristna på ett ställe, utan om att sända ut alla som missionärer och hela tiden starta nya missionella gemenskaper, som når nya människor. En del av de nya gemenskaperna blev egna församlingar, andra blev gemenskapsgrupper inom en befintlig församling. Ett team missionerade bland Sheffields 60 000 studenter, ett annat bland tonåringar. Några hade gudstjänst varje vecka med hemlösa och utslagna, andra missionerade bland pensionärer som inte var intresserade av kyrkan. Överallt kom människor till tro och nya gemenskaper växte fram. 

John Marsh talar till den svenska gruppen i bönerummet hos St Philips

lördag 30 september 2017

Ny bok om anabaptismen och jag är författare

Sen två år tillbaka är jag med i ett bokprojekt, och nu går vi snart i mål. Om en månad, på självaste reformationsdagen den 31 oktober, ska Aldrig mer tillbaka gå vara i handeln. Det började med att jag, David Willgren och Fredrik Wenell bestämde oss för att skriva den här boken tillsammans. Vi utsåg oss själva till redaktörer, skissade på ett upplägg och började rekrytera skribenter. Efter några månader hade vi vårt team, som består av totalt åtta författare. Förutom oss själva är det Anna Enberg, Eleonore Gustafsson, Lennart Johansson, Jakob Josefsson och Annika Wilzén. Det är en härlig blandning av teologer, pastorer och församlingsplanterare. Jag är åldermannen i sammanhanget, av de övriga är två födda på 70-talet och fem på 80-talet.

Boken
Bokens fullständiga titel är Aldrig mer tillbaka gå - utmaningar från anabaptismen, reformationens frikyrkorörelse. Syftet med boken är att både berätta om anabaptismen på 1500-talet och peka på vad anabaptismen kan bidra med till kyrkan i vår tid. Vi gör det genom att låta några av 1500-talets anabaptister själva komma till tals.

Boken har nio kapitel. Det första har jag skrivit och det är en historisk översikt över den anabaptistiska rörelsens framväxt på 1500-talet och dess tre huvudgrenar. Övriga åtta kapitel tar upp viktiga teman utifrån en eller flera anabaptistiska profiler på 1500-talet (länkarna nedan går till mina texter om personerna i fråga).

Anna Enberg skriver om omvändelse och pånyttfödelse utifrån Menno Simons.

Lennart Johansson skriver om dopet med hjälp av Balthasar Hubmaiers bok i ämnet från 1525,

Annika Wilzén berättar om Conrad Grebel och skriver om anabaptistisk församlingssyn.

Själv skriver jag ett kapitel som framför allt handlar om hur anabaptisterna tolkade Bibeln och hur de upplevde Andens verk. Jag gör det med utgångspunkt i Pilgram Marpecks skrifter.

onsdag 27 september 2017

Prästsläkten Melin i Västergötland

På bilden nedan ser du ursprunget till min släkt. Det är min farfars far Samuel Melin och hans hustru Hilda, omgivna av sina nio barn. Längst ut till vänster i bakre raden står min farfar Paul Melin. Samuel och Hilda hade sju söner, och sex av dem blev präster. Dessutom gifte sig en av döttrarna med en präst. Alla var verksamma i Skara stift. Därför kan man tala om prästsläkten Melin i Västergötland. Det är där jag har mina rötter.


Samuel och Hilda gifte sig 1884. De har gett upphov till en släkt som idag, drygt 130 år senare, består av cirka 350 personer. Det är ett fint exempel på multiplikation, som jag skrev om häromdagen.

Förra veckan hade melinarna släktmöte på Flämslätts stiftsgård utanför Skara. På vägen dit besökte jag Samuels och Hildas grav vid Dimbo kyrka utanför Tidaholm. Där var Samuel kyrkoherde i trettiotvå år, från 1894 till 1926. På gravstenen står ett bibelord. "Ty jag hade beslutit mig för, att ...icke veta av något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst" (1 Kor 2:2). Jag blev berörd när jag läste texten. Det var tydligen något av Samuels motto. Han var en varmt troende präst, som stod i den rosenianska traditionen och hade Jesus och korset i centrum för sin förkunnelse. I Jönköpings missionsförening (SAM:s föregångare) var han känd som en väckelsepräst. Det är jag glad och tacksam för.

Du kan läsa mer om Samuel och hans historia här: Melinarna i Skara stift

Jag skulle vilja veta mer om hur Samuel predikade. Jag har fått tillgång till några handskrivna predikoutkast från slutet av 1800-talet. Men de är väldigt svåra att läsa. Jag skulle önska att någon ville hjälpa mig att läsa predikningarna och skriva in dem i en wordfil, så att jag kan bekanta mig mer med min farfars fars förkunnelse.

Är det någon som är sugen på att hjälpa till?
Så här ser texten ut:


fredag 22 september 2017

Multiplicera mera

I mitt jobb pratar vi mycket om multiplikation. Jag är visserligen inte mattelärare, men jag jobbar med församlingsplantering och församlingsutveckling och i det sammanhanget är multiplikation verkligen ett nyckelord.

Multiplikation är ju ett räknesätt och det står för snabb tillväxt. 2x2x2x2 är dubbelt så mycket som 2+2+2+2. I början är inte skillnaden så stor, men snart ökar skillnaden dramatiskt. Tänk dig att man är två personer från början och att varje person vinner en ny person varje år. Efter fyra år är man sexton personer, efter 15 år är man 32 000 och efter 25 år är man 33 miljoner. Multiplikation går långsamt i början, men efter ett tag tar det fart (se bilden till höger). Det är därför vi talar om vikten av multiplikation.

Multiplikation finns i skapelsen. Tänk på hur snabbt maskrosor kan sprida sig över ett fält.


Multiplikation handlar alltså om att föröka sig (jämför med engelskans multiply). Om du skulle jämföra din församling med ett djur vilket skulle det vara då? Tänk efter ett ögonblick.

fredag 25 augusti 2017

Är det legitimt med kulturellt nischade församlingar? Del 3

Med anledning av min debattartikel i Dagen kommer nu den tredje och sista delen i min serie om kulturellt nischade församlingar. Den första lägger den teologiska grunden och den andra beskriver olika åsikter i debatten och ger förslag på en lösning. I den tredje kommer nu några praktiska slutsatser. 

Praktiska slutsatser

Biskop Graham Cray, som är en av förgrundsgestalterna inom Fresh Expressions of Church, skriver i artikeln Youth Congregations: right or wrong (artikeln är tyvärr inte längre tillgänglig på nätet) att den här frågan avgörs i spänningsfältet mellan mission, enhet och mångfald. Om vi bara betonar mission finns risken att kyrkan blir väldigt fragmenterad och att ingen har en meningsfull relation till kristna från andra generationer eller kulturer. Om vi bara betonar enhet kan det leda till en situation där vi bara når dem som liknar oss själva och att vi inte alls funderar på vad som behöver förändras för att de som inte är som oss (t.ex. ungdomar) ska kunna integreras i församlingen. Han berättar att han mött församlingar som säger att de vill att unga människor ska vara med i församlingen, men är helt ovilliga att förändra något för att de ska kunna trivas i den. Det är en grundläggande princip i Kristi kropp att nya medlemmar alltid innebär förändring. Om gamla församlingar inte är villiga att förändras är det bättre att starta nya församlingar som når nya människor. Graham Cray skriver: ”När det gäller tonåringarnas eviga frälsning är jag pragmatisk. Jag vill hellre att unga människor träffas och firar gudstjänst för sig själva än att de går förlorade för kyrkan och möjligen för Kristus.”


torsdag 24 augusti 2017

Är det legitimt med kulturellt nischade församlingar? Del 2

Här kommer den andra delen i serien om kulturellt nischade församlingar. Den första la den teologiska och bibliska grunden och den finner du här: Är det legitimt med nischade församlingar? Del 1. Serien är en fördjupning av min debattartikel i Dagen

Tre olika förhållningssätt

Frågan om kulturellt nischade församlingar är mycket omstridd. Bland missionsteologer och församlingsplanterare har den debatterats sen Donald McGavran lanserade HUP (homogeneous unit principle) på 1970-talet. Denna princip hävdar att det är lättare för människor att komma till tro om de inte behöver passera kulturella eller språkliga barriärer och att det därför är bättre att plantera församlingar som är mer homogena i olika kulturella miljöer. I debatten har man kunnat se huvudsakligen tre olika förhållningssätt till detta.

1. Nischade församlingar är ett missionellt mål
Den första gruppen anser att homogena församlingar är i grunden bra och siktar på att plantera församlingar i olika kulturella miljöer. Nischade församlingar är med denna syn inget större problem, utan ett missionellt mål. Några argument för detta är att:
  •  Evangeliet ska inkarneras i varje kultur.
  •  Människor känner en större trygghet i sin egen kultur.
  •  Församlingarna växer snabbare när man inte behöver överskrida kulturgränser för att komma till tro och inneslutas i församlingsgemenskapen.

2. Nischade församlingar är ett missionellt första steg
Den andra gruppen anser att nischade församlingar kan vara ett missionellt första steg. Det är en missionsprincip att ha en tydlig fokusgrupp för den nya församlingen. Man börjar missionsarbetet med att vara kulturellt specifik, men räknar med att församlingen ska bli mer blandad med tiden. Församlingen kan alltså vara nischad under en begränsad tid, men slutmålet är att varje församling ska vara mångkulturell och blandad.

3. Nischade församlingar är en missionell omöjlighet
Den tredje gruppen anser att nischade församlingar är en omöjlighet. Företrädare för denna syn menar att nischade församlingar är obibliskt och att alla församlingar därför ska vara mångkulturella och blandade. Olika kulturellt nischade grupper kan finnas i en församling, men församlingen som helhet måste vara blandad.

En syntes: både fokuserad och uppkopplad

Inom Fresh Expressions of Church (i Sverige: Nya sätt att vara kyrka) har det utvecklats en modell, som kan sägas vara en syntes av de tre synsätten. Man försöker ta vara på det som är bra i de olika modellerna. Michael Moynagh kallar denna syntes för att vara fokuserad och uppkopplad (focused-and-connected). Han menar att en församling kan vara både fokuserad på en speciell målgrupp och samtidigt uppkopplad till den större kyrkan. Moynagh har presenterat denna syn i sin bok Church for Every Context och han menar att den skiljer sig från de andra tre synsätten.

onsdag 23 augusti 2017

Är det legitimt med kulturellt nischade församlingar? Del 1

Igår hade jag en debattartikel i tidningen Dagen. Den handlade om den mycket kontroversiella frågan om kulturellt nischade församlingar. Är det legitimt att plantera nya församlingar som är inriktade på att nå människor i specifika folkgrupper eller subkulturer? Dagens webbredaktör satte den mycket provocerande rubriken: Bättre plantera nya församlingar om de gamla inte vill förändras, och det hjälpte nog till att göra den till den mest lästa artikeln på dagen.se under gårdagen. Många verkar ha tolkat rubriken som att jag förespråkar att man startar en ny församling om man är missnöjd med den gamla (vilket är helt felaktigt) och jag fick ägna en stor del av dagen åt att förklara att artikeln handlar om mission och inte om splittring. Artikeln är en nedkortad version av en längre text jag skrev i våras och därför kommer jag nu att publicera hela texten i tre delar här på Barnabasbloggen. Om du vill ha den som PDF kan du mejla till jonas.melin(at)alliansmissionen.se. 

Alla behöver få höra evangeliet på sitt eget språk, i sitt kulturella sammanhang, på ett begripligt sätt. Det kallas för kontextualisering. Hur ser vi på att plantera församlingar som är kulturellt specifika för att nå en speciell målgrupp? Finns det en biblisk grund för detta? Bör inte varje församling vara en blandning av olika sorters människor? I denna text bearbetar jag dessa frågor.

Teologiska aspekter

Inkarnation
Det främsta teologiska motivet för att plantera evangeliet in i specifika kulturer är inkarnationen. ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss” skriver Johannes (Joh 1:14). Ordagrant står det: ”Ordet blev kött”. När Gud blev människa blev han det i en specifik kultur. Han delade livsvillkoren och talade samma språk som dem han ville nå. Det kallas inkarnation, att ordet blir kött. Inkarnationen är ett mönster för mission och församlingsarbete. Ordet måste bli kött i varje kultur. Därför är det viktigt att missionärer lever nära dem de sak nå och förstår deras livsvillkor, föreställningar och språk. Därför är det viktigt att församlingar planteras i nya kulturella miljöer och sammanhang. Detta tillvägagångssätt kallas på engelska incarnational, vilket kan översättas med att vara inkarnationell eller inkarnerande.

tisdag 8 augusti 2017

Eskatologi, del 6: Den dubbla utgången

När jag var bibellärare på Mariannelunds folkhögskola hände det ibland att jag undervisade om eskatologi, alltså Bibelns lära om det som ska hända i samband med avslutningen av vår tidsålder. Den här serien bygger på mina stenciler, som jag delade ut till kursdeltagarna. Nu har jag kommit fram till den sista delen, som handlar om slutmålet, evigheten. Hur blir det då? Läs bibeltexterna och mina kommentarer och fundera vidare själv. 

I mitt inlägg om den yttersta domen och såg vi att det finns två möjliga slutstationer för människan: evigt liv eller evigt straff (Matt 25:46). Även den välkända bibelversen som brukar kallas "lilla Bibeln" visar att det finns två möjliga slutstationer. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv" (Joh 3:16). Detta brukar kallas för den dubbla utgången. Men vad menas egentligen med evigt liv? Vad menas med evigt straff eller att gå under? Det ska jag försöka svara på idag.

Evigt liv på en ny jord
I del 4 skrev jag att det kristna hoppet inte är att komma till himlen, utan att kroppen ska uppstå. Det är också viktigt att förstå att slutmålet inte är himlen utan den nya jorden. Det kristna hoppet är att Gud ska skapa en ny jord. 

"Men efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor." (2 Pet 3:13)

"Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer." (Upp 21:1)

Det slutliga tillståndet för dem som blir frälsta är att leva på den nya jorden, i den nya skapelsen . Detta är en högst jordisk och fysisk tillvaro, men med helt andra livsvillkor än på den nuvarande jorden. Bibelns beskrivningar av den kommande världen är delvis konkret och delvis symbolisk. Uppenbarelseboken ger en vacker bild av hur det kommer att bli (se Upp 21:1-22:5), men det är svårt att förstå vad det innebär. Men vi kan vara säkra på att det kommer att bli mycket bättre än vad vi någonsin kan tänka oss och det kommer aldrig att ta slut. Det enda som är riktigt tydlig är vad som inte kommer att finnas på den nya jorden. 

torsdag 3 augusti 2017

Eskatologi, del 5: Den yttersta domen

I den femte delen i serien om de yttersta tingen har vi kommit fram till läran om den yttersta domen. Enligt Hebreerbrevets författare hör läran om "evig dom" till trons grunder (Heb 6:1-2). Domen nämns också i den apostoliska trosbekännelsen, när det står att Jesus ska komma tillbaka "för att döma levande och döda". Domen är en central del av kristen tro och det är viktigt att veta något om vad Bibeln säger om den yttersta domen. Ändå är det ett ämne som vi ofta undviker och inte gärna pratar eller predikar om. Idag tar jag upp tre saker som är viktiga att förstå när det gäller den yttersta domen. Det handlar om att alla ska stå inför Guds domstol och att det är två olika frågor som ska avgöras på domens dag.

1. Alla ska stå inför Guds domstol
Det står helt klart att alla människor ska stå inför Guds domstol och göra räkenskap för sina liv. Detta slås fast på många olika ställen i Bibeln. Här följer några exempel:

"Hur kan du då döma din broder? Eller hur kan du förakta din broder? Alla skall vi en gång stå inför Guds domstol. Ty det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud. Alltså skall var och en av oss avlägga räkenskap inför Gud." (Rom 14:10-12)

"Ty alla skall vi stå inför Kristi domstol, sådana vi är, och där skall var och en få igen för vad han har gjort under sitt jordiska liv, gott som ont." (2 Kor 5:10)

"Och liksom det är människans lott att en gång dö och sedan dömas" (Heb 9:27)

"Men jag säger er att varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag. Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas.” (Matt 12:36-37)

Det här är mycket viktigt att förstå och det ger ett allvar åt livet. Vi bör leva i respekt för Gud, eftersom vi vet att vi en dag ska avlägga räkenskap för våra liv. Bibeln kallar det för att leva i gudsfruktan. Det är två olika saker som ska prövas i den yttersta domen. Först och främst ska det avgöras om man får evigt liv, eller inte. För det andra ska det avgöras om man får lön, eller inte. Det ska vi nu se närmare på. 

söndag 23 juli 2017

Eskatologi, del 4: Uppståndelsen och mellantillståndet (Vad händer när man dör?)

Den här serien om de yttersta tingen (eskatologi) bygger på mina stenciler från tiden som lärare på Mariannelunds folkhögskola. 

Uppståndelsen
Den apostoliska trosbekännelsen (bilden) avslutas med att vi tror på de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Det kristna hoppet är kroppslig uppståndelse och en evig kroppslig tillvaro i en ny värld. Att de döda ska uppstå framgår tydligt av många bibelsammanhang. Här är några:

"Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen" (Joh 5:28-29).

"Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först" (1 Thess 4:16).

"Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom" (1 Kor 15:20-23).

I den första texten säger Jesus att det kommer en uppståndelse för både onda och goda. Alla människor ska alltså uppstå en dag. I de två andra texterna förstår vi att de som tror på Kristus och tillhör honom ska uppstå vid hans återkomst. Hur vi tolkar detta beror på vår syn på tusenårsriket. Om vi är premillenialister tror vi att de kristna uppstår vid Jesus återkomst före tusenårsriket och att resten av de döda uppstår på den yttersta dagen efter tusenårsriket. Om vi är post- eller amillenialister tror vi att de kristna uppstår samtidigt som de övriga på den yttersta dagen vid Jesus återkomst (läs om olika tolkningar av tusenårsriket här: Eskatologi, del 3: Tusenårsriket).

Den längsta diskussionen om uppståndelsen finns i Första Korinthierbrevets femtonde kapitel. Jag uppmuntrar dig att läsa hela det kapitlet.  I 1 Kor 15:23 (ovan) skriver Paulus att uppståndelsen sker i en viss ordning. Jesus uppstår först och hans uppståndelse är prototypen för den kommande uppståndelsen. När vi uppstår får vi likadana kroppar som Jesus. Så här skriver Paulus i Filipperbrevet:

söndag 9 juli 2017

Eskatologi, del 3: Tusenårsriket

Här kommer tredje delen i min serie om eskatologin, det vill säga läran om de yttersta tingen. Serien bygger på mina beryktade stenciler från tiden som bibellärare på Mariannelunds folkhögskola. Nu har vi kommit fram till en av de mest komplicerade frågorna: tusenårsriket. Jag presenterar de fyra vanligaste tolkningsmodellerna. Meningen är att du ska läsa bibeltexterna och fundera vidare själv. 

I Upp 20:1-10 finner vi en märklig text om att Satan ska bindas i tusen år och att troende ska bli levande eller uppstå och regera med Kristus i tusen år. Efter de tusen åren ska Satan släppas lös igen för en kort tid och då kommer slutstriden. Här är hela texten: 


Och jag såg en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen. Och han grep draken, ormen från urtiden som är Djävulen och Satan, och band honom för tusen år och kastade ner honom i avgrunden och låste och förseglade ingången för att han inte skulle förföra folken förrän de tusen åren hade gått. Sedan skall han släppas lös för en kort tid.
Och jag såg troner, och de som satte sig på dem fick rätt att döma. Och jag såg själarna av dem som halshuggits för Jesu vittnesbörd och Guds ord, dem som inte tillbett odjuret och dess bild och inte tagit emot märket på sin panna eller sin hand. De fick liv igen och var kungar med Kristus i tusen år. De andra döda fick inte liv förrän de tusen åren hade gått. Detta är den första uppståndelsen. Salig och helig den som får vara med i den första uppståndelsen. Över dem har den andra döden ingen makt, utan de skall bli Guds och Kristi präster och vara kungar med honom i tusen år.
Och när de tusen åren har gått skall Satan släppas lös ur sitt fängelse. Och han skall gå ut och förföra folken i jordens fyra hörn, Gog och Magog, och samla dem till striden, och deras antal är som havets sand. Och de drog upp till den höga slätten på jorden och omringade de heligas läger och den älskade staden. Och eld föll från himlen och förtärde dem. 10 Och djävulen som förförde dem kastades i samma sjö av eld och svavel som odjuret och den falske profeten, och de skall plågas dag och natt i evigheters evighet.

Denna text kan tolkas på olika sätt och har gett upphov till olika läror om tusenårsriket. Det finns tre huvudmodeller: premillenialism, amillenialism och postmillienialism (millenium = en period av tusen år). Här presenterar jag dem kortfattat. Se även diagrammet nedan som ger en översikt över de olika tolkningarna. 

onsdag 5 juli 2017

Varför tar det så lång tid?

Detta är en artikel jag skrev i det senaste numret av tidningen Aktuellt från Alliansmissionen. Den handlar om varför det ofta tar lång tid att plantera en församling i Sverige. 

Varför tar det så lång tid? Under 80-talet ställde jag mig själv den frågan många gånger. Vi hade flyttat till Råslätt med en kallelse att grunda en kristen gemenskap, men varför gick det så sakta. Idag vet jag att det ofta tar lång tid att plantera en ny församling i Sverige. När jag är ute och talar om församlingsplantering brukar jag ta upp några saker som är grundförutsättningar för att en ny församling ska växa fram och bära frukt. En av dessa saker är en långsiktig överlåtelse. Om man inte är beredd att satsa 5-10 år är det knappast lönt att sätta igång. Förmodligen kommer det att ta ännu längre tid innan församlingen är stabil och självbärande. Varför är det så?

Arbetet på Råslätt gick sakta framåt. Efter fyra år hade vi bildat en församling. När församlingen hade tioårsjubileum hade den vuxit till 60 medlemmar, men de flesta hade kommit genom inflyttning. Det var bara ett fåtal som hade kommit till tro genom vårt arbete. De första åren hade varit väldigt tuffa och två bibelord hade talat till oss speciellt. Båda finns i Hebreerbrevet.

”Förslöas inte, utan sträva efter att likna dem som genom tro och tålamod får sin del av vad Gud har lovat” (Heb 6:12). 

”Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat” (Heb 10:36).

Båda handlar om tid. Det kan ta lång tid innan man får det som Gud har lovat. Vi upplevde att Gud hade lovat oss en församling på Råslätt. Vi hade fått en vision, men uppfyllelsen av den kom inte av sig självt. Det behövdes tro och tålamod, och det behövdes uthållighet.

lördag 1 juli 2017

Eskatologi, del 2: Tidstecken och uppryckande

När jag jobbade som bibellärare på Mariannelunds folkhögskola undervisade jag ibland om eskatologi, det vill säga den yttersta tiden. Jag skrev fyra A4-sidor som sammanfattade de viktigaste punkterna. I fyra inlägg håller jag på att bearbeta och publicera dessa texter. Detta är den andra delen och nu kommer vi in på frågor där det finns många olika uppfattningar bland bibeltroende kristna. Jag hänvisar till några bibeltexter och förklarar hur jag förstår dem. Meningen är att du ska läsa bibeltexterna och fundera vidare själv. Kom ihåg att det profetiska ordet är som en oljelampa i ett mörkt rum. De ger tillräckligt mycket ljus för att vi ska kunna orientera oss, men inte tillräckligt med ljus för att vi ska se alla detaljerna (2 Pet 1:19). 

Kristna har alltid haft en tendens att läsa in sin egen tids händelser i de bibliska profetiorna. Genom hela historien har kristna trott att de själva är den sista generationen. Så har även varit fallet under 1800- och 1900-talets väckelser och i vår egen tid. När jag började på gymnasiet 1975 var jag övertygad om att jag inte skulle hinna ta studenten innan Jesus hade kommit tillbaka, men det visade sig att jag hade fel. Det är lätt att ta miste när man talar om tidstecken och därför behövs stor ödmjukhet och försiktighet när man tar upp ämnet. Med det sagt vill jag ändå ställa frågan: Finns det några tecken på att Herrens ankomst är nära? 

Lärjungarna ställde samma fråga till Jesus och därför är det naturligt att vi tar utgångspunkten hans svar. Det finns i Jesus tal i Matt 24 och parallellerna i Mark 13 och Luk 21. Lärjungarna frågade Jesus: "Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet för din återkomst och för tidens slut?" (Matt 24:3). Deras fråga handlar om två saker. Det handlar dels om när Jerusalems tempel ska brytas ner, vilket Jesus precis hade förutsagt (Matt 24:2) och dels om när Jesus ska komma tillbaka. I det efterföljande talet svarar Jesus på båda frågorna och svaren går in i varandra på ett komplicerat sätt. Om det finns något tecken på att hans återkomst är nära borde det finnas i de här texterna. Jag kan urskilja tre saker som jag tror är tidstecken.

Det är viktigt att notera att Jesus börjar sitt svar med att räkna upp vad som inte är tidstecken. "Se upp så att ingen bedrar er", säger han och så talar han om falska profeter och messiasgestalter, krig och krigsrykten, jordbävningar och hungersnöd och säger: "Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet" (Matt 24:6). Det är bara "början på födslovärkarna" säger han, och lägger till att det också blir förföljelser och lidanden (Matt 24:8-9). Alla sakerna som nämns i verserna 4-13 är sådant som kännetecknar hela kyrkans historia och de är inte tecken på att Jesus återkomst står för dörren. Det första tecknet kommer istället i vers 14.

torsdag 29 juni 2017

Eskatologi, del 1: Jesus kommer tillbaka

När jag jobbade som bibellärare på Mariannelunds folkhögskola undervisade jag ibland om eskatologi, det vill säga den yttersta tiden. Jag skrev fyra A4-sidor som sammanfattade de viktigaste punkterna. I fyra inlägg tänker jag nu bearbeta och publicera dessa texter. Det blir många hänvisningar till bibeltexter och korta kommentarer om vad jag tror att de betyder. Meningen är att du ska läsa bibeltexterna och fundera vidare själv. 

Bibelns budskap handlar väldigt mycket om framtiden. Hoppet är tillsammans med tron och kärleken det kristna livets viktigaste beståndsdelar (1 Kor 13:13, 1 Thess 1:3). Därför är läran om den sista tiden och framtidshoppet (eskatologin) ingen överkurs. Egentligen är hela den kristna tron eskatologisk, dvs. den riktar sig mot framtiden. Därför är det nödvändigt med en balanserad och välgrundad uppfattning om Bibelns lära om de yttersta tingen. 

De två tidsåldrarna
Grundläggande för Bibelns historiesyn är talet om de två tidsåldrarna;  Dels finns den nuvarande, onda tidsåldern, som även kallas mörkret eller natten och dels finns den kommande, goda tidsåldern, som också kallas Guds rike, ljuset eller dagen (se t.ex. Gal 1:4, Kol 1:13, 2 Kor 4:4, Ef 2:7, Rom 13:11-13). När Jesus talar om Guds rike som något redan närvarande i och genom honom själv och samtidigt som något som en dag ska komma, ger han den bibliska eskatologin ett helt nytt perspektiv (Luk 10:9, 11:20, 17:21, 18:16, 17, 24, 22:16-18, jämför med liknelserna i Matt 13:31-33). Guds rike är redan här i liten skala, men en dag i framtiden ska det komma helt och fullt. I och med Jesus död och uppståndelse har den nya tidsåldern redan börjat. Guds rike har redan kommit till jorden i liten skala, men en dag ska det komma helt och fullt. Nu löper de båda tidsåldrarna parallellt med varandra och i kamp med varandra fram till Jesu återkomst. Vi lever nu i spänningen mellan ”redan nu...” och ”ännu inte...”. Redan nu har Guds rike kommit, men ännu inte helt och hållet. Det är denna tidsperiod mellan att Jesus kom första gången och att han ska komma tillbaka en andra gång, som Nya testamentet kallar den sista tiden (Apg 2:17, 1 Joh 2:18). Vi lever alltså i den sista tiden! 

Denna bild illustrerar hur de två tidsåldrarna nu löper parallellt. 



















tisdag 27 juni 2017

Intervjuad om mitt intresse för anabaptismen

Häromdagen skrev jag om att jag blivit intervjuad i SEA:s poddradio. Då nämnde jag också en tidigare intervju som jag tyckte var mindre lyckad. Igår tog jag mod till mig och lyssnade på den igen och upptäckte till min glädje att den inte var så dålig. Jag var tydligen onödigt självkritisk när jag lyssnade på den första gången. 

Det var i januari förra året som jag blev intervjuad i podden Aten och Jerusalem, som drivs av de unga teologerna Simon Axelsson och Anton Johnsson. Vi pratade om hur mitt intresse för anabaptismen uppstod, om några olika aspekter av anabaptismen på 1500-talet och om vad anabaptismen kan bidra med till kyrkan idag. Man får bland annat veta lite om vilka anabaptistiska drag vi har i Råslätts församlingsgemenskap. Vi pratade också om min erfarenhet av utbränning och hur man kan undvika att bränna ut sig som församlingsplanterare. Till sist pratade vi också lite grann om kyrkans enhet utifrån ett frikyrkligt perspektiv. Det är inte perfekt. Jag pratar lite för fort och osammanhängande ibland (på grund av att jag blir ivrig, inte vet vad jag ska säga och har för lite erfarenhet av att prata i radio). Men i det stora hela är det ändå ett riktigt bra program och det är många intressanta ämnen som tas upp. Jag är glad att jag lyssnade igenom det igen. Det var bättre än jag trodde. 

Det kanske kan vara intressant även för mina läsare. Det är bitvis ganska personligt. Lyssna gärna där poddar finns eller här: Aten och Jerusalem, avsnitt 17




Anton Johnsson och Simon Axelsson står bakom 
podden Aten och Jerusalem.

fredag 23 juni 2017

Ge, så ska du få

Förra söndagen predikade jag i min församling. Vi håller på att predika om församlingens värderingar och den här söndagen handlade det om generositet. Rubriken var formulerad så här: "När vi har Jesus kan vi vara generösa" och min predikotext var hämtad från Paulus andra brev till församlingen i Korinth, kapitel 8 och 9.

När Paulus skrev det här brevet höll han på att genomföra en insamling till de fattiga i Jerusalem och den här texten handlar en del om hur insamlingen är organiserad, men framför allt handlar den om varför Korinthierna ska vara med och ge. Här finner vi ett koncentrat av Paulus undervisning om givande. Idag vill jag dela några tankar som jag tog upp i min predikan.

1. Evangeliet är grunden
Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom (2 Kor 8:9).

Paulus grundar generositeten i Jesus stora generositet mot oss. Jesus blev fattig för att vi skulle bli rika och kunna dela med oss till andra.
  • Han var rik – Jesus var i himlen, Han är Gud i evighet.
  • Han blev fattig – Han kom till jorden och blev människa, levde enkelt och dog på korset för vår skull.
  • För att vi skulle bli rika – först och främst för att vi skulle bli andligt rika, få evigt liv, lära känna Gud, få glädje och frid, men också för att vi skulle få uppleva Guds praktiska omsorg och kunna dela med oss till andra. Sammanhanget visar att det på något sätt finns en materiell aspekt på det hela. 

2. Sådd och skörd

Centrum i Paulus resonemang är en andlig princip eller lag, som handlar om sådd och skörd. Han beskriver den i 2 Kor 9:6.
Kom ihåg: den som sår snålt får en snål skörd, och den som sår rikligt får en riklig skörd.

Denna andliga princip finns på många ställen i Bibeln. Här är några exempel.

torsdag 22 juni 2017

Att bygga kyrka i världens mest sekulariserade land

Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) har ett poddradioprogram som heter Second Opinion. I senaste avsnittet fick jag vara med som gäst. Jacob Rudenstrand hade läst några blogginlägg jag skrivit om boken Church Planting in the Secular West och bjudit in mig till ett samtal om att bygga kyrka i världens mest sekulariserade land.

Blogginläggen om boken finns här:
Bokpresentation: Church Planting in the Secular West
Församlingsplantering och ekumenik
Sverige är efterkristet

Jag var ganska nervös inför inspelningen. Förra gången jag pratade i poddradio gick det nämligen inte så bra. Jag pratade fort och osammanhängande och det blev många halva meningar och omtagningar. Jag gör så ibland när jag blir för ivrig och inte vet vad jag ska säga, påstår min fru. Jag har insett att hon har rätt och därför ansträngde jag mig verkligen för att prata långsamt och tydligt den här gången. Nu har jag lyssnat på programmet och det gick faktiskt riktigt bra. Dessutom tycker jag att samtalet är intressant och att vi lyfter fram många viktiga aspekter på att vara kristen och plantera församlingar i vårt land.

Lyssna själv om du vill och kommentera gärna. Programmet finns här:
Second Opinion, avsnitt 20: Att bygga kyrka i världens mest sekulariserade land

Programmet börjar med ett intressant samtal mellan Jacob Rudenstrand och Stefan Gustavsson om några aktuella händelser där kristen tro har diskuterats i media. Intervjun med mig börjar sexton minuter in i programmet och håller på i tjugo minuter.

Uppdatering den 26/6:
Idag tog jag mod till mig och lyssnade jag igenom det förra programmet jag var med i. Det var faktiskt inte så farligt som jag trodde. Jag blir intervjuad av Anton Johnsson och Simon Axelsson i podden Aten och Jerusalem. Vi pratar mest om anabaptismen och lite grann om utbränning och kyrkans enhet. Avsnittet finns här och där poddar finns: Aten och Jerusalem, avsnitt 17.

onsdag 7 juni 2017

Nycklar till att leva i Guds vilja

När jag var bibellärare på Mariannelunds folkhögskola undervisade jag i många olika ämnen. Något av det allra roligaste var när jag fick leda lektioner om hur Gud leder och hur det fungerar med Guds vilja. Varje termin hade jag 20 lektioner i det ämnet under två intensiva veckor i kursen BibelVäxa. Sammanlagt gjorde jag det 38 gånger och det var alltid lika roligt och spännande med mycket samtal, diskussioner, frågor, invändningar och aha-upplevelser. Det tyckte faktiskt de flesta deltagarna också. 

En gång hade jag ett seminarium om Guds vilja på Gullbrannafestivalen och då hade jag bara en timme på mig. Hur sammanfattar man tjugo lektioner på en timme? Så här blev det. 

"Var därför aldrig oförståndiga, utan sök förstå vad som är Herrens vilja", skriver Paulus i Ef 5:17. Bibeln uppmanar oss ofta att göra Guds vilja. Guds vilja är alltså viktig, men hur vet man vad Gud vill? Vad vill Gud med mitt liv är en viktig fråga. Det handlar både om de stora besluten i livet och om vardagsbesluten. Hur kan jag veta vad Gud vill? Hur fungerar Hans ledning? Hur ska jag kunna fatta beslut? Här presenterar jag kortfattat tolv punkter som jag tror kan vara till hjälp.

  1. Överlåt dig åt Gud. Paulus skriver om att frambära sig själv som ett levande offer (Rom 12:1-2). Be bönen ”låt din vilja ske” (Matt 6:10). Det är bara den som överlåter sig till Gud och söker Hans vilja som verkligen kan förstå den. 
  1. Håll dig till Bibeln och följ i allt Guds bud och principer. Guds vilja finns först och främst i Bibeln och Gud kommer inte att leda dig att göra något som går emot hans bud. Det finns många uppmaningar i Bibeln att hålla oss till Guds ord (se t.ex: Jos 1:8-9, Ps 1:1-3, Matt 5:19, 7:24, Matt 28:20). "Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud", sa Jesus i Joh 14:15.
  1. Be Gud om vishet när du ska fatta beslut (Jak 1:5). Be för dina planer. Gud vill leda dig.
  1. Våga gå framåt och fatta beslut. Låt inte rädslan förlama dig! Guds vilja är inte som en nål i en höstack utan som ett fält av möjligheter. Flera olika beslut kan vara inom Guds vilja. Du får vara med och välja, t.ex. om du ska gifta dig eller vem du ska gifta dig med (se 1 Kor 7:39-40). Gud säger ifrån ifall han har en specifik plan.
  1. Lita på att Gud har kontrollen och genomför sin plan på ett suveränt sätt. Allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud (Rom 8:28), även om det inte verkar så. Gud styr omständigheterna och öppnar och stänger dörrar. Acceptera dina begränsningar. Din svaghet kan vara din styrka (2 Kor 12:7-10).
  1. Lyssna till ditt inre. Den helige Ande kan tala genom dina tankar och känslor. Det är inte en hörbar röst och det måste prövas mot Bibeln, vänners råd och visheten. Jag har skrivit mer om hur det fungerar här: Att höra Guds röst
  1. Gud verkar i din vilja (Fil 2:13). Vår egen vilja och längtan är en viktig vägvisare. Detta var en försummad aspekt när jag var ung, men idag kanske många går lite väl mycket på vad man själv vill.  Den egna viljan kan faktiskt vara i konflikt med Guds vilja. det var den till och med för Jesus (Matt 26:39). Längtan kan vara en kallelse (1 Tim 3:1).
  1. Lyssna till dina vänner. Gud talar även där. Lyssna till råd (Ords 12:15, 15:22). Själv har man bara ett begränsat perspektiv och det är lätt att ta fel. Därför behöver vi alla visa rådgivare. Alla är förstås ansvariga för sina egna beslut, men det är vist att lyssna till råd.
  1. Använd ditt sunda förnuft. Tänk efter! Paulus uppmanar oss att använda förståndet när vi ska avgöra Guds vilja. I Rom 12:2 talar han om förnyelsen av våra tankar och i Ef 5:17 uppmanar han oss att förstå Guds vilja. Det är viktigt att använda sitt förstånd, speciellt i stora beslut som t.ex. om man ska gifta sig, val av livskamrat, utbildning och yrke, var man ska bo etc.
  1. Ta vara på dina gåvor och talanger. Talanger och gåvor visar vad vi ska ägna oss åt. Om Gud har gett dig en förmåga vill han att du ska använda den på något sätt. "Tjäna varandra, var och en med en nådegåva han har fått" (1 Pet 4:10).
  1. Var öppen för Guds övernaturliga tilltal. Ibland kan Gud tala genom drömmar, syner, en hörbar röst. När han gör det är det övernaturligt och tydligt. Det händer inte alla och det hör inte till vanligheterna, men vi ska vara öppna för det. Jag har skrivit mer om detta här
  1.  Sätt upp mål på både lång och kort sikt. Paulus var målinriktad och han uppmanar oss att också vara det (se 1 Kor 9:24-27, Fil 3:10-17). Sätt upp målen och planera hur du ska nå dem, men gör det ödmjukt. Det är inte fel att ha planer, men vi ska lägga dem i Guds händer och säga: ”Om Herren vill får vi leva och göra det eller det” (Jak 4:15).
Detta är en liten sammanfattning av hur jag undervisar om Guds vilja. Hur tänker du? Till sist önskar jag dig framgång i att göra Guds vilja. Det är det som är det verkligt viktiga. "Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk", sa Jesus (Joh 4:34)

söndag 4 juni 2017

Hela Pingsten

Idag är det Pingstdagen och därför publicerar jag en predikan jag höll 2009 om det som hände  i Jerusalem den första pingsten för snart 2000 år sedan och vad det betyder för oss idag. 

Det berättas om pingstens händelser i Apostlagärningarnas andra kapitel. Det är flera saker som händer: Anden blir utgjuten, evangeliet predikas och församlingen föds. Det är lätt att missa helhetsbilden och bara se en del. Jag vill se närmare på hela kapitlet och peka på helhetsbilden: hela pingsten!

Uppfyllda av Anden (2:1-21)
Den första delen handlar om hur Anden blir utgjuten över alla lärjungarna som var samlade i Jerusalem. Det var omkring 120 personer, både kvinnor och män. De blev alla uppfyllda av Anden och talade i tungor. Det är två av Andens gåvor som speciellt betonas i texten. För det första tungotalet gåva. De talade nya språk med ord som Anden gav dem. Anden ger orden och människan talar (Apg 2:4). På pingstdagen var det språk som människorna som lyssnade kunde förstå. Så är det inte alltid. Oftast är det bara Gud som förstår. Tungotal är en kommunikation med Gud och kallas därför ibland för ett bönespråk. Men även i vår tid kan det ibland hända att någon hör sitt eget språk talas och då blir det ett speciellt tecken. Den andra gåvan som betonas i texten är gåvan att profetera. När Petrus börjar predika och citerar profeten Joel betonar han speciellt att de som blir uppfyllda av Anden i den sista tiden ska profetera. 

Min berättelse
Några månader efter att jag blivit kristen hörde jag talas om att man kunde göra en egen pinsterfarenhet. Jag började be om att uppfyllas av Andens kraft och att få tala i nya tungor. Jag längtade och bad men det hände inte så mycket. Då fick jag tag i en bok som förklarade mer konkret hur tungotalet fungerar. ”Det är den helige Ande som ger orden på ett språk du inte förstår”, skrev författaren, ”men det är du som måste ta ett trossteg och börja tala. Det är du som har volymkontrollen” (J.E. Stiles, Den helige Andes gåva, Förlaget Filadelfia 1975, min sammanfattning av budskapet). Det var helt nytt för mig. Jag hade väntat mig att jag helt automatiskt, plötsligt skulle börja tala på ett nytt språk.

måndag 29 maj 2017

Apollos hjälper församlingar att växa

I sitt första brev till församlingen i Korinth skrev Paulus så här:

"Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten" (1 Kor 3:6).

Han syftade på att det var han själv som hade planterat församlingen i Korinth, och att Apollos sedan hade kommit dit och fortsatt arbetet och hjälpt församlingen att växa. I Apostlagärningarnas artonde kapitel kan man läsa om hur detta gick till. Apg 18:1-17 handlar om Paulus i Korinth och Apg 18:24-19:1 om Apollos i Korinth (Achaia var landskapet där Korinth låg). Apollos hjälpte alltså församlingen att växa och därför har Alliansmissionens program för församlingsutveckling fått sitt namn efter honom.



Jag har varit med och skapat Apollosprocessen och skrivit ett litet häfte som presenterar den (se nedan). Vi tänker att det finns fyra områden som en församling kontinuerligt behöver jobba med. De illustreras med den här bilden. 


En församling behöver en tydlig vision, så att den vet varför den finns och vart den är på väg. En vision ger tydlighet och riktning till församlingen och jag tror att det är bra att ha en nedskriven vision. De tre cirklarna kretsar runt visionen.

En församling behöver för det andra vara medveten om vilka behov som finns, både inom församlingen och i samhället och världen runtomkring. I Apollos finns flera olika verktyg för att utvärdera församlingens nuläge och för att göra en omvärldsanalys.

tisdag 9 maj 2017

Lärjungaträningens ABC

Jag fortsätter att testa mina idéer om lärjungaskap och lärjungaträning. Igår skrev jag om lärjungaskap på fem fingrar och idag tänker jag gå vidare med att skissa på en enkel struktur för lärjungaträning. Jag kallar det för lärjungaträningens ABC. Min tanke är att den ska beskriva de fyra (eller fem) viktigaste byggstenarna för att lärjungaträning ska fungera i en lokal församling. Fokus här ligger alltså på strukturer och verktyg.

A - Andligt föräldraskap

Lärjungaträning bygger framför allt på personliga relationer där andliga fäder och mödrar tar sig an människor och investerar av sin tid och sitt engagemang. Ett exempel från Nya testamentet är Paulus som var en andlig far åt Timotheos. Vi behöver utmana kristna att vara andliga fäder och mödrar och våga ta ansvar för nykristna, unga och andra som behöver lärjungaträning och stöd. Ibland fungerar detta spontant och utan särskilda strukturer. Genom åren har jag sett flera goda exempel på andligt föräldraskap i min egen församling och i andra sammanhang.  Det kan också vara bra att skapa strukturer för andligt föräldraskap och det tror jag att vi behöver bli bättre på.

Ett alternativ är att man skapar en struktur där man tränar mentorer som vägleder andra i en personlig lärjungaträning. Genom en sådan struktur får man många att bli andliga föräldrar och alla som vill kan få en mentor för sitt lärjungaskap. Här kan man skapa en struktur där den som har en mentor med tiden även blir mentor åt andra. På så sätt kan lärjungaträning multipliceras, så att alla lärjungar själva gör lärjungar. 

Ett annat alternativ är att använda sig av lite större grupper på 4-6 personer där en person vägleder och investerar i de övriga deltagarna. Fördelen med detta kan vara att det blir en kombination av andligt föräldraskap och den dynamik som uppstår i en grupp. En modell för detta kallas Life on Life Missional Discipleship och presenteras i boken Insourcing av Randy Pope.

B - Bibelstudium och bön

Lärjungaskap är grundat i Bibeln, som är Guds ord. Vi kan inte träna lärjungar utan att ha bibelstudium och bibelundervisning. I missionsbefallningen finns uppdraget att göra lärjungar genom att undervisa om alla de bud som Jesus har gett oss (Matt 28:19-20). Jesus undervisade, förklarade och ställde frågor. Paulus undervisade och skrev brev. Jakob, Petrus och Johannes gjorde detsamma. Av detta kan vi dra slutsatsen att bibelundervisning är en betydelsefull aspekt av att träna lärjungar. Läraren behövs, samtidigt som alla kristna har den helige Ande och kan läsa Bibeln och höra Gud. Alla kan också vara lärare med tiden och vägleda någon annan (se t.ex. Kol 3:16, Heb 5:12). Det behövs en sund balans mellan lärarens roll och den enskildes ansvar.