Bokpresentation: Reclaiming Pietism

Det finns många intressanta väckelserörelser i kyrkans historia. En av dem är pietismen, som uppstod i Tyskland i slutet av 1600-talet och växte sig stark i bland annat Sverige under 1700-talet. Faktum är att i stort sett hela den svenska frikyrkorörelsen har sina rötter i pietismen och därför är den särskilt intressant för oss som lever och verkar i Sverige. Idag tänker jag presentera en bok som berättar om pietismen och försöker att återupprätta dess rykte. Den heter Reclaiming Pietism - Retrieving an Evangelical Tradition och är skriven av de två amerikanska teologerna Roger E. Olson och Christian T. Collins Winn.

I Sverige har pietismen inte något dåligt rykte och de flesta som använder begreppet vet vad det syftar på. I den engelsktalande världen är det annorlunda. Där har ordet pietist blivit ett nedvärderande skällsord, som används för att beskriva personer som till exempel världsfrånvända, självupptagna, individualistiska, känslosamma, lagiska, självrättfärdiga och allmänt ointresserade av mission och socialt engagemang. Ett typiskt exempel på detta är Michael Frost. I den annars utmärkta boken The Road to Missional skapar han en kontrast mellan missionella och pietistiska kristna. Så här skrev jag i min recension av boken:

Till sist vill jag också ge en kritisk kommentar. I det fjärde kapitlet skapar Frost en kontrast mellan missionella lärjungar och kristna som är självupptagna, självrättfärdiga och lagiska. Han gör en skarp karikatyr av de senare och den är säkert sann i vissa sammanhang. Det olyckliga är att han kallar dessa lagiska och självrättfärdiga lärjungar för pietister. Pietismen var en genuin väckelserörelse i Europa på 1600- och 1700-talen. Hela den svenska folkväckelsen har sina rötter i pietismen. Visst kunde pietismen vara både lagisk och självrättfärdig ibland, men det har hänt i de flesta väckelserörelser och att använda ordet pietist som ett negativt skällsord känns både onödigt och orättvist. Jag vill bevara ordet pietist som något positivt och vackert. Michael Frost slår ett slag för att ordet missional ska få behålla sin ursprungliga betydelse. Jag vill slå ett slag för att ordet pietist också ska få behålla sin ursprungliga positiva betydelse.

(Hela recensionen kan du läsa här: The Road to Missional.)

Författarna till Reclaiming Pietism har just det ärendet, som jag efterlyser. De vill att pietismen ska vara känd för vad den verkligen var och att ordet pietist ska få behålla sin ursprungliga och positiva betydelse. De gör det först och främst genom att presentera pietismens förgrundsgestalter, Philipp Jakob Spener (1635-1705), August Hermann Francke (1663-1727) och Nikolaus Ludwig von Zinzendorf (1700-1760) och många andra mindre kända personer. Man får en sammanhängande berättelse från 1600-talet fram till våra dagar. De visar också hur viktig pietismen varit för formandet av många av de evangeliska väckelserörelser och samfund som idag finns i Nordamerika.

I ett viktigt kapitel mitt i boken sammanfattar de pietismens centrala innehåll i följande tio punkter.

1. Pietismen skrev under på de centrala protestantiska kristna troslärorna.
2. Pietismen betonade att kristendomen måste erfaras och vara livsförvandlande om den ska vara på riktigt.
3. Pietismen betonade omvändelsen och att bli född på nytt.
4. Pietismen betonade det personliga bönelivet och att det kristna livet är att ha en personlig relation med Gud genom Jesus Kristus.
5. Pietismen betonade att det måste synas i livet att man är kristen. Det syns genom ett heligt liv och en förvandlad karaktär. 
6. Pietismen hade en kärlek till Bibeln och såg den som ett medel för en direkt gemenskap med Gud. 
7. Pietismen betonade att det kristna livet levs i gemenskap, därför samlades man i smågrupper (konventiklar) där man delade livet och stöttade varandra.
8. Pietismen uppmuntrade engagemang i världen för att Guds rike skulle komma.
9. Pietismen hade en ekumenisk karaktär och strävade efter att skapa enhet mellan olika grupper.
10. Pietismen betonade det allmänna prästadömet.

Pietismen uppstod som en förnyelserörelse inom de lutherska kyrkorna och det var därför den fick så stort genomslag också i Sverige. Men den var inte så populär här. Kyrkan och staten gjorde tillsammans allt de kunde för att stoppa den pietistiska väckelsen. Vi fick till och med en lag som förbjöd religiösa samlingar i hemmen, utan att en präst var närvarande. Den lagen kom till just för att stoppa pietismen och dess konventiklar. Lagen hette Konventikelplakatet och gällde från 1726 till 1858. 

För mig är det intressant att notera att det finns många likheter mellan pietismen och anabaptismen på 1500-talet. Det är faktiskt flera av de tio punkterna som också stämmer på den anabaptistiska rörelsen. 

För den som är intresserad av kyrkohistoria och teologi är den här boken en riktig pärla. Jag lärde mig mycket när jag läste den och det kändes betydelsefullt. Jag jobbar ju i Svenska Alliansmissionen, som är ett samfund med tydliga rötter i pietismen. 

I Wikipedias artikel kan du läsa mer om pietismen. 

Så tänker jag. Hur tänker du?